Jag gömmer mig för en stund med hans mor i en gränd. Han går sin plågade vandring. Jag och hans mor ser honom gå förbi, i den gränden där vi har gömt oss för ett tag. Det som drabbade honom ,blev för mycket för oss. Det smädelsefulla skriken och hånfulla lätena, samt slagen från folkmassan. Romerska legionärerna som sparkade på honom, när det såg honom vackla under sin börda. Hans mor kunde inte uthärda att se mer. I gränden är det dunkelt, precis som mitt liv var innan jag träffade honom.

Jag var en kvinna som männen tog sig friheter med. Min kropp är sådan att den eggar dem. Sedan hade jag den där sensuella utstrålningen som drar till sig män från olika samhällsklasser. Jag var en kvinna som levde mycket via kroppens njutningar. Lät mig utnyttjas av män, eftersom jag inte visste annat. Det gick så långt att jag kände mig så in i själen plågad så att jag började be.

Jag försökte hålla skenet uppe med mina väninnor och skojade med dem. Mest om erotiska äventyr som vi haft. De var ingen av dem som såg min inre vånda eller att min själ plågades. En tiggare gick förbi, jag hånade honom genom att härma hans gång. Jag menar, inte visste jag att en tiggare kan vara något annat än en tiggare. Tiggaren stannade upp, vände om emot mig på gatan. Sedan gick han så plötsligt lugnt emot mig.

Det visade sig inte vara någon tiggare. Jag mindes så plötsligt min bön. Såg upp mot ett par ögon som jag inte kan förklara, med ord vad det uttryckte. Han sade egentligen ingenting, det var hans sätt att vara och utstråla som gjorde mig salig. Med ens försvann det inre plågorna och det som hotade slita sönder min själ. Jag följde honom ordlöst. Mina väninnor tittade efter oss, tigande.

Då började en av dem började asgarva, för hon trodde att jag fortsatte att driva med människan som jag nu följer sedan tre år. Så kommer mig ett par ord, som jag minns någon sade "De som aldrig skådat ljuset, trivs i mörkret." Men när det gäller mina väninnor kan man nog påstå att ifall en ljusgestalt dyker upp, så skulle de bara se sitt eget mörker i denne gestalt. Jag tänker på att denne man såg min själ, istället för det kroppsliga behagen som jag då hade. En man som förlöste min själ mot högre höjder.

Jag och hans mor går ut från gränden. Folkmassan skränar runt omkring oss, jag är tvungen att stödja henne. Vi ser på hennes son. Han kan nu knappt gå. Hans vandring kommer snart att vara slut. Hans mor ser upp och möter hans blick, då han vänder sig om. Blicken är fylld med det som jag såg, första gången jag såg honom. Ser ingen av det andra här, vem han är? Varför? Så är vi framme. Legionärerna lyfter så korset från hans axlar. Två av dem lägger ned den. Två andra lyfter ned honom och brer ut hans armar längst med korset.

Hans mor och jag står endast ett par meter ifrån det hela. När det första spiken tränger in, vänder hans mor blicken från det hela, tittar vädjande på mig och säger "Det sker må ske." Jag frågar henne " Varför går han i döden för oss?" Hon ser på mig med en blick som förklarar allt.

Då det så slutligen reser korset, går jag och hans mor ned i bön. Jag ser den man korsfästas, som var den första människan i mitt liv som egentligen såg mig.