Hon går in i sin garderob, tar fram ett paket ur en låda, innehållet är omsorgsfullt paketerat i vackra tyger. Innersta lagret är i vackraste siden med silverblommor invävt i tyget, nästa lager i hemvävt linne med broderier och det yttersta i mjukt och följsamt ylletyg som skyddar från storm och kyla och oväder. Försiktigt vecklar hon upp tyglagren, den värme som då slår upp mot henne sprider ett sprittande leende över hela hennes ansikte som förmedlar den lycka hon känner. Ett ljusspel visar sig som ökar långsamt, det strålar i olika färger som avspeglar sig på väggarna i rummet. Det är ett skådespel likt regnbågens alla färger och det skimrar vackert inför henne i hennes ensamhet. Mörkret flyr sin kos och i det varma skenet så smälter hennes inre och känslan vecklar ut sig likt en exotisk blomma som visar upp sig i sin fulla prakt. Hädanefter ska hon alltid bära med sig denna vackra börda, så nära sitt innersta som hon bara förmår. Hennes löfte är självpåtaget och hon kommer att vårda det ömt så länge hon förmår. Så gör hon sig i ordning, samlar sig och tar med sig det hon gömt så dyrbart, redo att visa sin skatt. Hon är välsignad och vill dela med sig även till andra, tar med sig det strålande knytet och kliver ut. Där möter hennes älskade upp och de i sin tur bär på liknande knyten, händerna bär omsorgsfullt det vackra var och en bär på. Hon har inte sett detta förrän hon själv tog fram sitt i sin fulla prakt. Var och en bär på det vackraste de vet och tillsammans lyser de upp varandras tillvaro. Tillsammans är de ett och det lyser, av värmen de har och av glädjen de delar. Hon förstår att det hon gömt skulle hon haft framme istället för att stoppa undan det, att det varit av den sortens skatt som ska visas upp och delas av alla.