Jag och min klass var på tältläger. En kväll föreslog läraren att vi skulle leka mörkerkurragömma, och eftersom alla gick med på det ställde han sig vid ett träd och började räkna. Alla sprang åt olika håll. Jag såg mig omkring. Jag hittade en buske som verkade lämplig och hukade mig bakom den. Jag såg Maximiliana gömma sig någonstans bakom mig men jag vände mig inte om för att se exakt var. Hundra. Jag satt knäpptyst och försökte huka mig ännu längre ner. Läraren kom hitåt. Plötsligt kände jag en hand på min axel. Jag blev sur.
- Lägg av! Väste jag.
Handen försvann. Läraren var fortfarande på väg mot oss. När han bara var tio meter ifrån oss var handen tillbaka igen. Den här gången vände jag mig om. Det var ingen där. Maximiliana satt också bakom en buske, men hon var ca tjugo meter bakom mig. Det kändes obehagligt att inte veta vem som hade rört vid mig. Maximiliana blev efter en stund hittad och de gick mot andra sidan av udden. Nu var det ingen som kunde höra mig. Jag tänkte på handen och bestämde mig för att flytta mig lite närmare lägret. Då kände jag det igen. Handen. Jag satt som förstenad med hjärtat i halsgropen. Plötsligt kände jag en stickande smärta i halsen. Allt blev suddigt. Det sista jag uppfattade innan jag dog var varelsens ruttnande andedräkt.
Plötsligt var jag i skogen igen, fast i en annan del av den. Jag såg hur alla gick omkring och ropade:
- Fritt fram! Du kan komma fram nu, Alexandra!
Jag såg hur Maximiliana gick och letade bakom ett tjockt träd. Jag kände hur vreden tog över mig. Hon visste ju redan vart jag var. Vad höll hon på med? Jag ville inget hellre än att bita strupen av henne och slita henne i tusentals bitar. Det skulle jag också. Jag skulle vänta tills hon blev ensam. Jag skulle vänta om jag så måste vänta resten av hela hennes usla liv. Jag skulle vänta in det perfekta ögonblicket. Jag skulle hämnas.