Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Skrivövning


Låt barnen komma till mig


Han visste att det egentligen var dags att gå. Ljuden från barnens lek utanför fönstret hade sakta avtagit. Längs den smutsgula betongväggen nådde skuggorna ända in. Ingen currydoft, ingen mat som lagades på gården. Allt tydde på att de redan samlats nere vid floden. Alla.

Han återvände till den trasiga spegeln bredvid sängen, kammade håret noggrant, suckade tungt och lade ner kammen på nattduksbordet. Länge stod han så och stirrade intensivt på sin spegelbild. Med sina pekfingrar mot kindbenen stramade han huden runt ögonen, som för att få dem att ändra karaktär, som för att få honom att passa in.

Långsamt lät han fingrarna, blicken, lämna ansiktet. Riktningen, ner mot magen. Sedan, över könet. Det var svårt att urskilja intentionen med rörelsen. Kläderna skavde inte. Händernas stillsamhet antydde heller ingenting om upphetsning. Fingrarna vilade lugnt, kupade, och ledde snarare tankarna till bön, förbön, än onani. Så plötsligt, ett läte ur hans strupe, stötvis. Man skulle ha kunnat tolka det som ett skratt, men det var något annat också, något avgrundsaktigt tryckte sig upp, och ut.

Och så, lika plötsligt som det började, var det över. Han förde blicken tillbaka mot spegeln, slöt ögonen, öppnade dem igen. Han slog sig själv i ansiktet innan han än en gång förde kammen genom håret. Han stängde av fläkten, öppnade dörren och gick ut.

På väg ner mot stranden blev han smärtsamt medveten om sin egen kropp, hur stor den var, så orytmisk, blek. Han ville göra sig oläsbar, oåtkomlig, men ju mer han ansträngde sig desto tydligare kände han hur stelheten bredde ut sig, hur den sammanhållna mimiken och den inre olusten liksom befruktade varandra, eskalerade. Han stannade upp, ställde sig vid vägkanten och blundade. Han frammanade kroppsminnet. De späda fingrarna, knäskålarna, det lilla huvudet mot magen. Det hade varit en ovanligt blåsig dag. De hade behövt söka skydd. Det var så, det var nödvändigt. Ingen efterkonstruktion. Det var så det var, nödvändigt.

De hade suttit tysta, som om orden var överflödiga i den stilla närvaron. Lukten av hav ur näten som hängde bakom dem. Han hade kännt sig overklig, rädd. Försiktigt hade han rört vid hårfästet, nacken. Förnimmelsen av musklernas spel, genom den tunna huden, mjukt brun. Han hade smakat fingrarnas sälta. Först som en lek, om hunger, sedan av hunger.

När han kom fram hade sången redan börjat. De satt på marken, i en halvcirkel, tätt intill varandra. Gitarren var inte helt stämd, men det störde inte stämningen. Någon blundade, gungade varsamt med överkroppen. Någon log, höll sitt spädbarn i famnen. När sången tystnat reste han sig upp och gick bort mot stenen, symbolen för altaret. Han blickade ut över samlingen. Han lades sin hand över korgen med bröd och vin och började läsa.




Prosa (Novell) av Rakel Lorner
Läst 517 gånger och applåderad av 16 personer
Publicerad 2009-09-04 16:40



Bookmark and Share


  Mikael Lövkvist
Jag lovar, det här var en av de bästa noveller jag någonsin läst. Den var så tät, så psykologiskt sofistikerat sammansatt, så stämningsfullt framford. En ren lyx att läsa. Hugaligen, den var sannerligen också hemsk, på sätt och vis.
2009-09-20

  Carola Zettergren
En psykologiskt fulländad text... ett obarmhärtigt nära porträtt, hjärnan spinner igång på högsta varv, men vad jag än tolkar in, vad jag än ser så ser jag en människa...Applåder i massor och bokmärks så klart!
2009-09-12

  TrollTörnTrappan VIP
Så bra att aldrig riktigt veta vart han är på väg, men ändå få så intimt konkreta tecken på vad han håller på med, själva uppladdningsprocessen, med övergående privat dramatik mitt i det kollektivt vidare, vagare skeendet...
2009-09-06

  Mr Lindemann VIP
Lite ödestämning som vill närma sig en avgrund

Stackarn, längtar efter sitt eget barn
2009-09-05

  Mr Lindemann VIP
Lite ödestämning som vill närma sig en avgrund

Stackarn, längtar efter sitt eget barn
2009-09-05

  Ms Lovecraft
Du säger att det är på låtsas. Jag säger att det är på riktigt.
2009-09-05

  Christer Eriksson
Skrivövningar är alltid av godo. Jag tycker om denna berättelse, som en tankebana. Du bygger ett crescendo. En man och de andra, de som redan gått ner till floden och man vet inte vad som väntar, man hinner få ett gäng bilder av död, grillfest och någon sorts rit. Jag gillar allra mest det första stycket, det är så ödsligt, ensamt, undergångsaktigt och samtidigt alldaglig realistiskt, ett stycke som vänder in och ut.

”Han visste att det egentligen var dags att gå. Ljuden från barnens lek utanför fönstret hade sakta avtagit. Längs den smutsgula betongväggen nådde skuggorna ända in. Ingen currydoft, ingen mat som lagades på gården. Allt tydde på att de redan samlats nere vid floden. Alla.”

Gott så.
2009-09-04
  > Nästa text
< Föregående

Rakel Lorner
Rakel Lorner

Mina favoriter
ego
Manodefensiv
pompeji