Han visste att det egentligen var dags att gå. Ljuden från barnens lek utanför fönstret hade sakta avtagit. Längs den smutsgula betongväggen nådde skuggorna ända in. Ingen currydoft, ingen mat som lagades på gården. Allt tydde på att de redan samlats nere vid floden. Alla.

Han återvände till den trasiga spegeln bredvid sängen, kammade håret noggrant, suckade tungt och lade ner kammen på nattduksbordet. Länge stod han så och stirrade intensivt på sin spegelbild. Med sina pekfingrar mot kindbenen stramade han huden runt ögonen, som för att få dem att ändra karaktär, som för att få honom att passa in.

Långsamt lät han fingrarna, blicken, lämna ansiktet. Riktningen, ner mot magen. Sedan, över könet. Det var svårt att urskilja intentionen med rörelsen. Kläderna skavde inte. Händernas stillsamhet antydde heller ingenting om upphetsning. Fingrarna vilade lugnt, kupade, och ledde snarare tankarna till bön, förbön, än onani. Så plötsligt, ett läte ur hans strupe, stötvis. Man skulle ha kunnat tolka det som ett skratt, men det var något annat också, något avgrundsaktigt tryckte sig upp, och ut.

Och så, lika plötsligt som det började, var det över. Han förde blicken tillbaka mot spegeln, slöt ögonen, öppnade dem igen. Han slog sig själv i ansiktet innan han än en gång förde kammen genom håret. Han stängde av fläkten, öppnade dörren och gick ut.

På väg ner mot stranden blev han smärtsamt medveten om sin egen kropp, hur stor den var, så orytmisk, blek. Han ville göra sig oläsbar, oåtkomlig, men ju mer han ansträngde sig desto tydligare kände han hur stelheten bredde ut sig, hur den sammanhållna mimiken och den inre olusten liksom befruktade varandra, eskalerade. Han stannade upp, ställde sig vid vägkanten och blundade. Han frammanade kroppsminnet. De späda fingrarna, knäskålarna, det lilla huvudet mot magen. Det hade varit en ovanligt blåsig dag. De hade behövt söka skydd. Det var så, det var nödvändigt. Ingen efterkonstruktion. Det var så det var, nödvändigt.

De hade suttit tysta, som om orden var överflödiga i den stilla närvaron. Lukten av hav ur näten som hängde bakom dem. Han hade kännt sig overklig, rädd. Försiktigt hade han rört vid hårfästet, nacken. Förnimmelsen av musklernas spel, genom den tunna huden, mjukt brun. Han hade smakat fingrarnas sälta. Först som en lek, om hunger, sedan av hunger.

När han kom fram hade sången redan börjat. De satt på marken, i en halvcirkel, tätt intill varandra. Gitarren var inte helt stämd, men det störde inte stämningen. Någon blundade, gungade varsamt med överkroppen. Någon log, höll sitt spädbarn i famnen. När sången tystnat reste han sig upp och gick bort mot stenen, symbolen för altaret. Han blickade ut över samlingen. Han lades sin hand över korgen med bröd och vin och började läsa.