Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Canto III 501-834 av 999 rader; således enbart de sista (liksom Canto I) 166 raderna kvar; II & III innehåller 334 rader vardera Bilden: bok om Pale Fire av Brian Boyd (eng original http://www.tundrasquid.com/palefireindex.htm)


Vitnande Eld: Canto III (Komplett version) (V.V.Nabokov)


~*~

Idegranen, livlösa träd!  Ditt stora Kanhända, Rabelais:
Den stora potatisen.
                            I.P.H., alla amatörers
Institut (I) för Prepareringen (P)
För det Hädanefter (H), eller If-all, som vi
Kallade det—det stora ifall!—upptog mig hela terminen
Att tala om döden (“att föreläsa om Masken,”
Skrev President McAber).
                                            Du och jag, vi,
Och hon, då blott en liten tös, flyttade från New Wye
Till Yewshade, i en annan, stat som var större.
Jag älskar de stora bergen.  Från järnporten  [510]
I det rangliga huset som vi hyrde där
Såg man en snöig form, så fjärran, så fager,
Att man blott kunde upphäva en suck av lättnad, ifall
Den kunde assistera assimilationen.
                                            Iph alls
Var ett larvorium och en viol:
En gravplats i Förnuftets tidiga vår.  Och ändå konstigt nog
saknade den kärnan av det hela; den saknade
Det som mest intresserar ett imperfekt;
Ty vi dör varje dag; förgätenheten frodas
Ej på torra lårben utan på livets färska blod den gavs,  [520]
Och våra bästa gårdagar är nu smutsiga högar
Av ihopskrynklade namn, telefonnummer och gulnade pärmar.
Jag är redo att bliva ett blomster litet
Eller en fet fluga, men aldrig, att glömma det.
Och jag betackar mig evigheten om inte
Melankolin och ömheten
I dödligt liv; passionen och smärtan;
Det vinröda bakljuset på det nedåtgående planet
Från Aftonstjärnan Hesperus; din gest av förfäran
Då du fått slut på cigarretter; ditt sätt där sedan  [530]
Du ler mot hundar; spåret av silverslem
Sniglar lämnar på stenplattor; detta goda bläck, detta rim,
Detta kartotekskort, detta smidiga gummiband
Vilket alltid formar, då det tappas, ett ampersand,
Är återfunna i Himlen av de nydöda
Lagrat i sin borg över åren.
                                                                I stället så gjorde
Institutet ett antagande att det nog vore klokast
Att ej förvänta sig alltför mycket av paradiset:
Tänk om det inte finns någon som ger hallå hälsningen
Till nykomlingen, ingen mottagning, ingen  [540]
Indoktrinering sen?  Tänk om du slungas
In i ett gränslöst tomrum, din orientering helt försvunnen,
Din själ avklädd och fullständigt ensam,
Din uppgift ofullbordad, din okända förtvivlan,
Din kropp precis i början av förruttnelsen,
En icke avklädnadsbar i morgonklädnaden,
Din änka ligger framstupa på en dunkel säng,
Hon själv en suddig bild i ditt huvud i upplösande!
Medan du avfärdar gudar, den store G inkluderad,
Lånade Iph några spillror periferiska  [550]
Från mystiska visioner; och den erbjöd tips
(De bärnstensglasögon som behövs för livets eklips)—
Hur ej få panik när du väl är gjord till ande:
Smyga och halka omkring, välja en lugn figur, vid kustbandet,
Möta fasta kroppar och glida rätt igenom,
Eller låta cirkulera genom dig en person.
Hur man skall i svartheten, med en andhämtning lokalisera,
Landet det Ärliga, ett klot av jaspis där nedan.
Hur man ej blir vansinnig i spiralarter av rymden.
Försiktighetsåtgärder tagna i händelse utav en  [560]
Tillfällighetens reinkarnation:  vadan göra
Då du plötsligt upptäcker att du numera
Är en ung och utsatt padda
Neddunsande mitt på vägen den trafikfulla,
Eller en björnunge nedanför den brinnande tallen,
Eller ett bokkvalster i den återuppväckta gudomligheten.
Tid innebär varats växlingar, och växlingar, förändringar:
Följaktligen är tidlösheten förbunden att förvirra
Alla sentimentalitetens scheman.  Vi råden ger
Till änklingar.  Han har varit gift två gånger:  [570]
Han möter sina fruar; båda älskade, båda älskande, båda
Svartsjuka på varandra.  Tid innebär utveckling således,
Och utveckling innebär ingenting i Elyseiskt liv.
Kramande ett oföränderligt barn, och frun med hår av lin
Sörjer vid randen av dammen hågkommen
Full av en drömlik sky.  Och, tillika blond, men
Med en aning solbrändhet i skuggan efter dag,
Fötterna upp, knäna omfamnade, uppå en stenbalustrad
Den andra sitter och en fuktig blick där höjer
Emot detta blå ogenomträngliga töcken. [580]
Hur börjar man?  Vem skall jag kyssa först?  Vilken leksak
Ger jag bebisen sen?  Vet den lilla melankoliske pojken rakt
Om den frontalkrock vilken på en galen
Marsnatt dödade både modern och barnet?
Och hon, den andra kärleken, med vristerna bara
I ballerinasvart, varför har hon på sig, snälla rara
Örhängen från den andras smyckeskrin?
Och varför vänder hon bort sitt unga skarpa ansikte?
För i drömmar som vi vet så är det så svårt
Att tala med våra kära döda!  De bortser ifrån  [590]
Vår ängslan, känslighet och vår skam—
Den ohyggliga förnimmelsen av att inte vara riktigt likadan.
Och vår skolkamrat dödad i ett fjärran krig
Är ej förvånad över att se oss vid dörren sin,
Och i en blandning av sorglöshet och förstämning
Pekar på pölarna i sin källarvåning.
Men vem kan lära sig dessa tankar av de närvarande
Då vi på morgonen befinner oss in i väggen marscherande
Under scenanvisningar av någon slentrian
Politiker, någon uniformerad typ av babian?  [600]
Tänka vi på saker och ting som enbart vi känna till—
Imperier av rim, Indiska öar efter vår kalkylering;
Lyssna vi på tuppar som gal i fjärran, och urskilja
Uppå denna grova grå vägg denna sällsynta stensöta;
Och medan våra kejserliga händer är ihopbundna,
Hånar, glatt där smädande, våra underordnade
Dessa hängivna imbeciller, och spottar sedan rätt
I deras ögon bara för det lustiga i det.
Ingen kan heller hjälpa den landsförvisade, gamle mannen
Döende på ett motell, med den ljudliga takfläkten   [610]
Snurrande runt i den förtorkade prärienatten
Och, utanför syns, färgat ljus i fragment där
Som når hans säng likt mörka händer från det förgångna
Erbjuder skatter; och döden kommer fort om han somnar.
Han kvävs och frambesvärjer på två tungor
Den utvidgande nebulosan i sina lungor.
Ett ryck, en spricka—det är allt man kan förutsäga.
Kanske att man skall finna le grand néant; kanhända
Återigen man färdas i spiral från den lilla knölens öga.
Som du anmärkte sista gången vi åter vägen körde   [620]
Förbi Institutet:  “Jag skulle faktiskt aldrig kunna säga den
Eventuella skillnaden mellan det här stället och Helvetet.”
Vi hörde kremerare gapskratta och kippa efter andan
Då deras Retort sades upp av Grabermann
Som förödande för födelsen utav vålnader.
Vi undvek alla att anmärka på trosbekännelser.
Den store Starover Blue såg över rollerna
Som planeter hade spelat som själens landkänningar.
Kreaturens öde begrundades likaså.  En Kines
Hade en utläggning om etiketten vid intagandet av té [630]
Tillsammans med stamfäder, hur högt upp man kunde nå.
Jag slet sönder fantasiberättelserna utav Poe,
Och tog itu med de märkliga barndomsminnen
Bortom de vuxnas räckvidd utav pärlemorsskimmer.
Bland våra åhörare fanns en ung präst i sitt kall
Och en gammal Kommunist.  Iph kunde i alla fall
Med kyrkor och med partilinjen tävla.
På senare år så började det dock att dala:
Buddhismen slog rot.  Ett medium smugglade in
Vit fruktgelé och en flytande mandolin. [640]
Broder Karamazov, mumlande sitt befängda
Allt är tillåtet, in till några klasser kröp sen där;
Och för att uppfylla skötets önskan om fisken från vaggan,
Styrdes en Freudiansk skola sakta där mot graven.
Det smaklösa äventyret hjälpte mig ändå på ett sätt.
Jag lärde vad jag skulle ignorera i min undersökning lätt
Om dödens käft. Och då vi förlorade vårt barn
Visste jag att det skulle bli till ett ingenting:  ingen föregiven
Ande skulle röra vid ett tangentbord av torrt trä
För att knacka ut sitt smeknamn; ingen fantomskugga skulle där [650]
Uppstå graciöst för att välkomna dig och mig
I den mörka trädgården, nära skidhickory trädet visa sig.
“Vad är det som knarrar så lustigt—hör du det låter nära?”
“Det är fönsterluckorna i trappan, min kära.”
“Om du inte kan sova, så kan vi väl sätta på lampan.
Jag hatar den där vinden!  Vi kan väl spela lite schack.”  “Ja såklart vi kan.”
“Jag är säker på att det där inte är fönsterluckan.  Där—återigen.”
“Det är en klängranka som fingrar på rutan och snuddar vid den.”
“Vad var det som gled nedför taket och dunsade sådär?”
“Det gamle gubben vinter som rumlar om i leran är.”  [660]
“Och vad skall jag nu göra?  Min springare är fast i ett hörn.”
Vem rider så sent i denna natt och i denna vindens tordön?
Det är skriftställarens sorg.  Det är en ursinnigt vild
Marsvind.  Det är fadern tillsammans med barnet sitt.
Sedan så kom minuter, timmar, hela dagar till sist,
Då hon var frånvarande i våra tankar, så kvickt
Livet, björnspinnarlarven löper.
Vi for till Italien.  Sträckte ut oss i solen där
Med andra rosa eller bruna Amerikaner på den
vita badstranden.  Flög sen tillbaks till vår småstad igen. [670]
Fann att min bunt av essäer Den Vilda
Sjöhästen var “allmänt hyllad”
(Den sålde trehundra exemplar under ett år).
Återigen började skolan, och på bergssluttningarna, så
Ringlade sig vägar i fjärran, på en syntes det en stadig ström
Av billyktor som alla återvände till sin dröm
Om collegeutbildning.  Du fortföljde då
Att översätta till det franska språket Marvell och Donne.
Det var ett år med Stormar:  Orkanen
Lolita från Florida till Maine svepte och sopade.  [680]
Mars glödde.  Shaher gifte sig.  Dystra Ryssar spionerade.
Lang målade ditt porträtt.  Och en natt jag dog där.
Crashaw Klubben hade betalat mig för att diskutera
Varför Poesi Är Meningsfullt för Oss Numera.
Jag gav min predikan, en tråkig sak men kort.
Som jag lämnade i en viss hast, för att gäcka fort
Den så kallade “frågestunden” vid dess slut,
Då en av de gnälliga människor som närvarar resolut
Vid dylika samtal enbart för att säga att de inte instämmer
Stod upp och pekade med sin pipa där emot mig.  [690]
Och då hände det—attacken, och sedan transen,
Eller ett av mina gamla anfall.  Där satt som utav en händelse
En läkare på främre raden.  Vid hans fötter och hans tår
Lätt där jag föll.  Mitt hjärta hade då slutat att slå,
Verkade det som, och många långa ögonblick passerade
Innan det upphävde sig och fortsatte att släpa sig fram med en än mera
Slutlig destination.  Men giv mig nu
Din fulla uppmärksamhet.
                                Jag kan inte säga dig hur
Jag visste det—men jag visste då att jag hade korsat
Gränsen.  Allting som jag älskade var förlorat  [700]
Men ingen aorta kunde rapportera saknaden.
En sol utav gummi där framskakade och gick ned sen;
Och en blodsvart intighet begynte där att spinna
Ett cellsystem sammanlänkat djupt där inom
Celler sammanlänkade inom celler sammanlänkade åter nya
Inom en stam.  Och fruktansvärt tydliga
Mot det svarta mörkret, en vit hög fontän där spelade.
Jag insåg, förstås, att den nog konstruerades
Ej av våra atomer; att sinnet där bakom
Scenen ej var vårat sinne.  I livet, kan vart förstånd  [710]
Hos alla människor snabbt igenkänna
Naturens imitationer, och sedan inför ögonen
Blir det lästa till en fågel, den knöliga kvist
En mätarlarv, och kobrahuvudet, en gigantisk
Hemsk veckad nattfjäril.  Men i fråga om
Min vita fontän och vad den ersatte som
Perceptuellt var någonting, jag kände,
Enbart kunde begripas av den som dväljes
I den underliga värld där jag blott var en vilsen.
Och strax såg jag det smälta bort igen:  [720]
Fastän ännu ej vid medvetande, var jag på jorden tillbaka.
Berättelsen jag lade fram retade fram munterheten hos min doktor.
Han tvivlade å det grövsta på att i det hälsotillstånd
Han funnit mig “man kunde alls hallucinera något sånt
Eller drömma på något sätt.  Senare, måhända kanske,
Men inte under självaste kollapsen.
Nej, Herr Shade.”
                            Men, Doktorn, jag var död!
Han log.  “Inte riktigt:  bara en halvskugga,” sade han röd.
Likväl, hyste jag betänkligheter.  I mitt stilla sinne jag fortskred
Med att återuppspela det hela.  Jag åter sedan klev  [730]
Ned från podiet, och kände mig märkligt varm,
Och såg den där gynnaren stå upp, och föll sen fram,
Ej för att en häcklare pekat med sin pipa,
Utan förmodligen för att mogen det var tiden
För just den där törnen och vacklandet vad gällde
En slokande luftballong, ett gammal instabilt hjärta.
Mina drömsyner ångade av sanning.  De hade hela tonen av,
Spetsfundigheten och det synnerligt kuriösa i sin egna
Verklighet.  Det skedde.  Medan tiden den gick,
Dess konstanta lodlinje lyste i triumfens ögonblick.  [740]
Ofta bekymrad av det yttre skenet som jag är
Av gatlyktor och livstvister, inåt jag vände mig, och där,
Där i min själs egen bakgrund den stod,
Gamle Trotjänaren!  Och dess närvaro skulle nog
Alltid trösta mig underskönt.  Sedan, en dag,
Stötte jag på vad som en dubbelgångare verkade att vara.
Det var en historia i en välkänd veckotidning
Om en Mrs. Z. vars hjärta hade blivit
Masserat tillbaks till livet av en kvick kirurgs hand.
Hon berättade för den som intervjuade om “Ett Land  [750]
Bortom Slöjan” och redovisningen den innefattade
En antydan om änglar, och en glimt utav målade
Fönster, och någon sorts lugn musik, och ett val
Av psalmnummer, och hennes moders röst där var;
Men i slutet hon nämnde ett avlägset fjärran
Landskap, en fruktträdgård i diset—och jag citerar:
“Bortom denna fruktträdgården genom en slags rök
Såg jag skymten av en vit fontän hög—och uppvaknade ur min sömn.”
Om nu på någon namnlös ö Kapten Schmidt
Ser ett nytt slags djur och tillfångatager det,  [760]
Och om, lite senare där, Kapten Smith
Hemför ett djurskinn, är den ön ej någon myt.
Vår fontän och källa var en vägvisare och ett landmärke
Håller objektivt ut där i det svarta mörkret,
Stark och hård som ben, väsentlig som en tand,
Och nästintill vulgär i sina mustiga sanningar!
Artikeln var av Jim Coates.  Och så till Jim kvickt
jag skrev ögonblickligen.  Hennes adress från honom fick.
Körde västerut trehundra miles för att tala med henne.
Anlände.  Bemöttes med ett lidelsefullt spinnande.  [770]
Såg det blå håret, de fräkniga händerna, den hänryckta
Orkidélika atmosfär—och visste att jag i fällan gått där hade lyckats.
“Vem kunde gå miste om möjligheten att få möta
En poet så framstående?”  Det rart och sött var
Av mig att komma!  Jag försökte så desperat
Att ställa mina frågor.  De sköts åt sidan snart:
“Kanske någon annan gång.”  Journalisten hade
Väl fortfarande hennes klotter.  Jag skulle inte insistera.
Hon försåg mig med fruktkaka, vände på allting
Tills det var en idiotisk normal påhälsning.  [780]
“Jag kan inte tro det,” sade hon, “att det är du!
Jag älskade ditt poem i The Blue Review.
Det där om Mon Blon.  Jag har en niece
Som har bestigit Matterhorn.  Det andra stycket
Kunde jag ej förstå.  Jag menar dess stämning som var hög.
På grund av, naturligtvis, dess ton—Men jag är så trög!”
Det var hon.  Jag kunde ha framhärdat.  Jag kunde där ha
Fått henne att tala mer om denna vita källa
Och fontän som vi bägge hade sett “bortom slöjan”
Men om (trodde jag) jag nämnde denna detaljen  [790]
Skulle hon kasta sig över det som ett innerligt
Släktskap, ett sakramentalt band som var heligt,
Mystiskt förenande mig och henne,
Och på ett kick skulle våra själar tvenne
Bliva broder och syster bävande på randen
Till öm incest.  “Nåväl,” sade jag, “Jag tror nog minsann
    Att det börjar bli sent. . . .”
Jag hälsade också på Coates.
Han var rädd att han hade förlagt sina noteringsblock.
Han tog sin artikel från en pärm utav stål:
“Det är riktigt.  Jag har inte ändrat på hennes stilspråk.  [800]
Det finns ett tryckfel—inte för att det gör så mycket i texten:
Berghällar, inte bergskälla.  Den majestätiska touchen.”
Det Eviga Livet—på ett tryckfel baserat!
Jag satt och grubblade då jag körde hemåt:  förstå vinken snart,
Och sluta att undersöka min egen avgrund?
Men samtidigt gick allt upp för mig att det här var nu
Den verkliga vändpunkten, det kontrapunktiska temat;
Bara detta:  ej text, utan textur; ej heller drömmen var natt
Utan bara villervalla sammanträffanden,
Inte futtigt nonsen, utan ett nät utav sinnen.  [810]
Ja!  Det var nog med att jag i livet kunde finna
Någon sorts länk av förbindelse eller risfågel, något slags inre
Korrelat av mönsterväv inuti denna leken,
Sammanbundet artisteri, och något av samma sak igen
Det nöje i det där som de som utövade det fann.
Det spelade ingen roll vilka de var.  Inget ljud förnams,
Inget hemlighetsfullt ljus kom från deras
Invecklade boning, utan där var de, mållösa och isolerade,
Spelande ett spel av världar, upphöjande brickor
Till elfenbensenhörningar och ebenholtsfauner;  [820]
Underblåsande ett långt liv här, undertryckande tungt
Ett mycket kort där; dödar en Balkankung;
Orsakar en stor isbit bildad på ett högtflygande
flygplan att rasa ifrån himlen ned
Och där slå en bonde ihjäl; gömma mina nycklar,
Glasögon eller pipa.  Koordinerar dessa myckna
Händelser och ting med avlägsna händelser
Och försvunna saker och ting.  Skapar rökelser
Och altarprydnader av olyckor och möjligheter.
I stormkappan, skred jag in:  Sybil, det är  [830]
Min fasta övertygelse—“Älskling, stäng nu dörren där.
Var det en trevlig resa?”  Utmärkt—men vad mer är
Har jag återvänt övertygad om att jag kan känna
Mig fram till något—till något—“Ja, raring?”  Svagt hopp ännu.


(Slut på Canto 3)


Vladimir Nabokov 1962
LPWJ svensk version 26/08-04/09/09

Vitnande Eld
http://www.poeter.se/viewBook.php?bookId=3639




Övriga genrer (Översättning) av L Patrik W Johansson VIP
Läst 431 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2009-09-05 04:15



Bookmark and Share


    Calin
Så där ja... som kidsen skulle säga. För mig fullständigt naturligt att detta magnifika verk ska ges ut... för mig ett oerhört arbete du skapat...
och när jag läst (otaliga gånger) i följd framstår det som bland det bästa jag läst och jag hittar nya passager och nya bitiga verser i verserna.. plockar ut de godaste och njuter länge....Tack .. jag uppskattar ditt arbete enormt.. det vet du ju..
2009-09-05

  L Patrik W Johansson VIP
Canto I: 166 rader
Canto II: 334 rader
Canto III: 334 rader
Canto IV: 165 rader

summa summarum 999 rader "med den 1000
raden ej färdigskriven"

genialt

Från Förordets första sida av Dr.
Kinbote, Shades "Watson" som berättar:

"Nej, jag kan till och med bedyra (som
våra skuggor alltjämt vandrar där utan
oss) att där återstod endast en rad att
skriva av poemet (nämligen vers 1000)
vilken skulle ha varit identisk med rad
1 och hade således fullbordat symmetrin
i strukturen, med dess två identiska
centrala delar, grundligt och
omfattande, formande tillsammans med de
kortare flyglarna dubbla vingar på
vardera femhundra versrader"

http://www.poeter.se/viewBookText.php?args=948636,3639

Poemets allra första två rader som hänvisas till i Förordet lyder

"Jag var skuggan av en brunbröstad slaktad sångfågel där
Av fönsterglasets falskt azurblå himmelssfär;"

Be well,
LPatrikWJ

2009-09-05
  > Nästa text
< Föregående

L Patrik W Johansson
L Patrik W Johansson VIP