Det kan röra sig om något så enkelt som att han höjer sin hand i en hälsning mot mig, precis så lite är det som krävs för att jag skall vara fast igen. Han menar inget illa genom att ibland slänga ur sig ett hej till mig, eller genom att en kväll på det lokala utestället blicka emot mig. Men för mig betyder det allt. För mig betyder det att min fantasi skenar iväg och att jag inte längre kan avgöra vad som är verklighet och vad som är fantasi. I min tanke har han bara genom att titta på mig sagt att han ska cykla efter mig när jag lämnar baren, och han skall hinna före mig hem. Och när jag komme hem då ska han ,på grund av sitt hej ,bara stå där utanför min dörr, på våning nummer fem ,när jag stiger ut ur hissen. Men så blir det ju aldrig. För han gör att jag inte kan skilja på fanatasi och verklighet. Just därför blir hans vinkning, hans ígenkännande hej, en helt förfärlig och illvillig handling. Jag önskar att han bara skulle låta bli.