Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ett kapitel ur mina memoarer - namnen är fingerade liksom vissa lätt igenkännliga detaljer.



Skuggor från en svunnen tid - berättelse i tre delar, I


Plötsligt kände hon doften av kycklingträck. Minnena kom tillbaka på en bråkdels sekund. Åter var hon nio år. Det var försommaren 1959 och Marit var i full färd med att utfodra kycklingarna hennes pappa hade skaffat bara några veckor tidigare. Pipande och småkacklande yrde de runt hennes ben medan hon strödde ut maten direkt på marken i den lilla inhägnaden. Hon hade varit med hela tiden under leveransen, från ögonblicket då de lastats ur burarna, där de tycktes ha sovit under hela färden, tills de yrvakna tumlat ut för att hamna hos sin överlyckliga lillmatte. Marit hade genast axlat uppgiften att sköta om de små. Att ge dem mat och vatten och hålla rent hos dem. Hon hade nu tjugo små anledningar att vara lycklig.

En av dem, en busig liten sak som hon döpte till Gullefjun, vann en särskild plats i hennes hjärta. Den första gula färgen hade snart försvunnit tillsammans med den dunmjuka lenheten och ersatts av vita fjädrar. Men Marit upptäckte snart att lenheten fanns kvar. Under den allt tätare fjäderskruden fanns den duniga känslan kvar. Men de snabbt växande kycklingarna var inte alltför förtjusta i att man grävde sig ner i undervegetationen så hon lärde sig att vänta tills de var så sömniga att de nästan sov. Några sov ordentligt på de sovpinnar som ställts i ordning inne i små bås. Andra somnade direkt på marken. Det såg så roligt ut. Ena sekunden rusade de omkring, nästa låg de alldeles utschasade och somnade på stället. Då tog hon en av dem i famnen, för det mesta Gullefjun, viskade lugnande ord medan hon försiktigt lyfte på fjädrarna och rörde vid de små sammetslena dunen. Det var en nästan helig stund. Hon blev högtidlig till mods. Här hade hon en fristad. Nu satt hon på en liten pall som hennes pappa hade snickrat ihop åt henne. Sitsen var rödmålad medan underredet gick i grått och hon tog ofta med den in i inhägnaden. Då kunde hon ibland sitta och läsa en stund i den senaste låneboken efter att ha utfört sina sysslor.

Marit var skolbibliotekets flitigaste boklånare. Flera gånger i veckan släpade hon hem en ny bok, ett nytt äventyr. Hon älskade att läsa. Då kunde hon glömma den dagliga skräcken i skolan. De hemska rasterna, och särskilt den långa lunchrasten då hon var lovligt byte för snart sagt vem som helst. Det var kanske därför hon åt så långsamt. För att få stanna så länge som möjligt inne i den relativa säkerheten i skolmatsalen. Nej, det stämde inte. Hon hade varit en långsam ätare även före skoltiden.

Hon var en av skolans bästa elever, i nästan alla ämnen. Allteftersom nya ämnen tillkom sög hon i sig kunskaperna, som en svamp. Hon hade gott minne som delvis var fotografiskt. Lektionerna mer eller mindre rann in i henne. Så det dröjde inte länge innan hon fick rykte om sig att vara en plugghäst. Hon pluggade inte alls särskilt mycket, det tyckte hon åtminstone inte själv. Hennes sämsta ämnen var syslöjd, gymnastik och fysik. Bäst var hon i svenska, historia, geografi och musik. Och senare, på högstadiet, fick hon ett nytt favoritämne - tyska. Där hade hon högsta betyg nästan hela tiden. Inne i klassrummet kände hon sig trygg och svarade mestadels på frågorna med stor glädje. Men så glad i att lära sig nya saker får man inte vara. Det lärde hon sig snart. Smärtsamt. På många olika vis. När de grymma barnen inte slog eller knuffade henne, så retades de istället. Barn är fyndiga. Hennes efternamn gjordes raskt om till något hon lärde sig hata. En maträtt hon egentligen gillade. Vintertid blev hon antingen slagen och mulad i snön eller jagad så långt bort från skolgården att hon för det mesta kom för sent till nästa lektion. Eller också hade någon hällt vatten i hennes stövlar.

Att gå hem efter skoldagens slut innebar ofta rena gatloppet. Hon hade en dryg kilometer att tillryggalägga innan hon äntligen var hemma. På den sträckan kunde mycket hända. En gång stängde några pojkar in henne i ett garage. Det var när hon gick i sexan. De smög sig på henne så listigt att hon inte hade en chans att undkomma. Hon spjärnade förstås emot men de var mycket starkare än hon. Sen tvingade de in henne i en liten lada som de kvickt reglade. Den lilla byggnaden låg helt nära landsvägen och tjänade som garage åt grannens bil. Att bli fasttagen så nära hemmet var givetvis nesligt. Men framförallt var hon rädd. Det blev kolmörkt när dörren var tillsluten och reglad.  Hon hade aldrig förut varit mörkrädd men efter den händelsen hade hon en tid svårt för att vistas i mörka utrymmen. Hur länge hon hade varit därinne innan hon blev utsläppt var inte gott att veta. Tårögd och rädd hade hon stått vid dörren och ansträngt hörseln för att utröna om pojkarna var kvar i närheten. Efter en hel evighet hade en av pojkarna tydligen insett att de måste släppa ut henne. De var ju själva på hemväg och fick inte dröja alltför länge med att komma hem. Så han hade lyft av regeln och sen kutat iväg för att ansluta sig till de andra. Hon hade skrikit ”vad ni är fega!” efter dem och gått hem. Ja, det fanns minst tusen sätt att förnedra och plåga henne. Deras uppfinningsrikedom verkade vara oändlig.

Hennes ögons naturliga glans slocknade mer och mer. Ögonen fick en inneboende de inte hade bett om - sorgen. Sorgen över att inte få vara med. På gymnastiken blev hon alltid vald sist när man skulle ta ut lag till olika lagsporter. Hon var annars en söt men blyg flicka med långt mörkbrunt hår som bars i flätor, hade en finlemmad kropp och stora gröna ögon. Hon hade älskat skolan från första stund. Älskat skolan men hatat rasterna. Hon kände det som om alla i skolan var emot henne. Sjuttioen elever mot en enda. Och lärarna blundade eller låtsades inte se. Det var enklast så. Det var inte rättvist! Marit sörjde att hon inte fick vara med de andra. När hon någon gång vågade närma sig stenbeläggningen vid skolans ena kortsida där flickorna hoppade hage så blev hon antingen bortjagad med hånfulla ord ringande i öronen eller också gick de därifrån och lämnade henne till ett solitärt hoppande. Arm i arm gick de. Alltid. De höll ihop som om de hade varit limmade vid varandra.

Hon började leta fel hos sig själv. Hon var för blyg. För ful. För taggig. För duktig i skolan. Nej, det sista stämde då verkligen inte! Flera av hennes värsta plågoandar var jätteduktiga i skolan. Kenneth och Margaret, till exempel. Det var minsann ingen som retade någon av dem. Men de hade något hon saknade, de kunde umgås. Hon hade aldrig riktigt lärt sig det. Hur man umgicks med andra barn.

Innan hon började skolan hade hon inte haft många lekkamrater. Det var Monica som var drygt ett år äldre och bodde i en grannby cirka femhundra meter bort, fågelvägen räknat. Men det var först i åtta-nioårsåldern som de började umgås. Och så Robert som var 11 dagar yngre och bodde i den västra granngården. Och så ett sommarbarn i granngården på östra sidan. Några andra lekkamrater hade hon inte. Monica och hon kallade varandra för bästa vänner men sanningen var den att de inte träffades särskilt ofta. Marit värderade vänskapen högre än Monica tycktes göra. Hon såg alltid fram emot att få träffa henne. Men det hände inte särskilt ofta och då alltid på Monicas villkor. Det var alltid hon som skulle bestämma. Vad de skulle leka. Var de skulle vara. Hon bestämde precis allting. Hon var ju ett år äldre. Med Robert hade Marit lekt nästan varje dag innan de började skolan. För några år sen hade han råkat i slagsmål med Roger, sommarbarnet i granngården. "De hade slagits om vem av dem jag gillade bäst", tänkte Marit och blev lite gladare vid minnet. "Vi var ju bara sex år då. Sen dess har inga pojkar slagits om mig. Men de har slagit. Mig. Mig och ingen annan."

Hon kände tårarna börja komma och höll om kycklingen lite hårdare. Gullefjun pep till förskräckt. Hon ryckte till och släppte sin lilla vän. Han hamnade på marken, oskadd men tufsig och lite rädd. Han ruskade på sig men han satt kvar. Skamsen lockade Marit honom till sig igen och smekte honom varsamt tills han lugnade ner sig. Då lyfte hon upp honom i knät igen. Hon lät bli att gräva ner fingrarna nu. "Förlåt!" viskade hon till Gullefjun. "Det var inte meningen. Var inte rädd. Jag tycker så mycket om dig. Och jag är så glad att jag har dig."

Marit suckade djupt vid minnet. Hon rätade lite på sig där hon satt vid datorn och plitade ner barndomsminnen. Skulle det bli en roman den här gången? Eller bara en novell? Hon hade inte ens ett arbetsnamn på sitt nya skrivprojekt. "Det får bli vad det vill", tänkte hon och skrev vidare. "Jag måste få ner det i skrift innan jag glömmer alltför mycket av det. Det är läkande att skriva." Hon log lite åt den sista tanken. Hon hade minsann skrivit hela livet. Dikter, sagor, noveller, sångtexter, kåserier, uppsatser. Hennes sår måtte vara mycket djupa. Hon var långt ifrån läkt. Hon började tro att vissa sår aldrig läker. Inte helt. De inre sår man får som liten läker sämre än dem man får som vuxen, det är då ett som är säkert. Med tiden lär man sig att leva med dem. Men skadan är skedd. Den kan inte göras ogjord. Det är mycket svårt att lära sig vara social som vuxen. Då får man ta till andra knep. Hennes hade varit humor. Hennes kanal till nya bekantskaper, vänner, ja till och med älskare, hade varit humorn. Tänk om hon hade haft tillgång till den i skolan! Då hade hon inte behövt vara rädd i nio långa skolår. Men för att hennes sinne för humor skulle kunna blomstra hade det krävts en omplantering i ny frisk jord. Och mycket långt hemifrån.

Efter skolans nionde år hade hon stannat i byn ytterligare ett år och jobbat på gården tillsammans med sin yngste bror. De hade skött ladugården tillsammans. Det hade varit både lätt och roligt att jobba ihop med honom. Hon mindes särskilt när de på kvällarna hade föst hem korna från betet en kilometer bort. Gustaf, som var tre år äldre, hade minsann gjort det på moped men Marit hade varit till fots. Det hade varit ett evigt springande. "På den tiden fanns det då inget onödigt fett på mig", tänkte hon och nöp sig lite i bilringen vid midjan.

Efter det där dryga året på gården hade hon flyttat till Stockholm. Det var hennes syster som hade fixat det. Marit mindes det som igår. Eva hade ringt från Stockholm på en torsdag och pratat med Eskil, deras far. Praktisk och handlingskraftig som han var hade han bara sagt ”hu kan fära på månda!”. Men Annika, deras mor, hade satt sig på tvären. Marit var ju hennes enda kvinnliga sällskap på gården och det ville hon inte mista. ”Å, hur ska vi hinne?” hade varit Annikas första kommentar till Evas förslag att låta Marit flytta till huvudstaden och bo hos henne. Men det verkliga skälet till att modern inte ville släppa iväg henne fick hon senare samma kväll när de som vanligt satt uppe och småpratade förtroligt på tumanhand. Då hade Annika sagt ”jag blir ju så ensam!” och Marit hade hört den uppenbara oron i moderns ord. Så flytten till den stora staden hade blivit fördröjd med ett antal veckor.

Men iväg kom hon. Den sista september tog hon eftermiddagståget från Östersund. Hon mindes fortfarande hur upprymd och förväntansfull hon hade varit. Ny resväska hade hon fått också. En ljusbrun snygg sak. Så värst många ägodelar hade hon inte haft. En bokhylla som skulle skickas senare, med godståg. Några andra möbler ägde hon inte. Kläder, en ljusrosa handspegel, en pigtittare hon fått på sin femtonårsdag av mamma och pappa. Och så lite småkrafs i en necessär. Sånt som en sjuttonåring kan behöva när hon ska börja ett nytt liv. Lypsyl, till exempel. Men inte mycket alls i sminkväg. Bara några läppstift och ett nagellack. Den som redan har starka färger behöver inte så mycket smink. En bra hårborste skulle hon köpa fortast möjligt, den gamla var utsliten för längesen.

Håret, ja. Detta eviga tvisteämne. Marit hade velat klippa sig så länge hon kunde minnas. När håret var som längst och utslaget hade hon kunnat sitta på en decimeter av det. Men i skolan hade det alltid varit flätat. Flätor är tacksamma saker att rycka i. Ytterligare ett plågosätt. Hon hade varit håröm som få under den där hemska tiden. Alltid var det någon som ryckte och slet i hennes flätor. Så hon hade hatat dem! Både flätorna och plågoandarna. En enda gång hade hon slagit tillbaka. Hon och Sylvia hade råkat i luven på varandra. Av något skäl hon inte längre mindes. Som de hade slagits! Pucklat på varann ordentligt och ryckt i den andras flätor. Sylvias näsa hade blivit illa tilltygad och sprungit i blod. Marit smålog vid minnet. "Vilken triumf jag kände! Det glömmer jag aldrig. Jag hade varit plågad i åratal och nu gick vi i femte eller sjätte klass. Först då hade jag slagit tillbaka. För en gångs skull. Och Sylvia, stackaren, hade varit den som fått ta emot flera års lagrad vrede. Hon som aldrig hade gjort mig nåt. Hon hade aldrig vågat leka med mig, av rädsla för att uteslutas ur gemenskapen men hon hade aldrig deltagit i mobbandet. Hon och Robert var de enda i min klass som inte hade mobbat mig. De hade antingen gått undan eller stått och sett på. På behörigt avstånd..."

Marit suckade igen, nu över fegheten hos alla de andra skolbarnen. "Jag blev mobbad från i princip första dagen. Om någon av alla som stod och såg på bara hade vågat säga ifrån, det hade troligen räckt med en enda, så hade jag sluppit nio års helvete. Visserligen har dessa erfarenheter genererat ett antal riktigt bra dikter. Men jag skrev dikter redan som barn så jag hade nog utvecklat den sidan ändå. Även om jag inte hade varit mobbad i skolan.

Barn är grymma, säger man jämt. Jo tack, det vet jag - bättre än många andra! Men om de vuxna, särskilt lärarna, säger ifrån vid första tecken på mobbning, om de är lite uppmärksamma på vad som händer ute på skolgården och i korridorerna, så kan mycket elände undvikas. Att gå och vara rädd i nio år… Det är ju inte klokt! Men det är det pris jag fick betala för att lärarna inte hade kurage nog att säga ifrån. Och följdpriset är att jag nästan aldrig känt mig riktigt hemma i stora sällskap. Inte undra på att man då utvecklar sin artistiska sida. Att stå på en scen passar mig alldeles utmärkt för då är det jag som styr vad som ska hända, i varje fall på scenen. Men i sociala sammanhang är jag för det mesta rudis. Jag lärde mig aldrig de sociala koderna ordentligt. Värst av allt är så kallade cocktailpartyn. När man förväntas glida omkring och bara prata ytligt med folk. Medan man hela tiden är på spaning efter någon som är mer spännande att prata med. Small talk av värsta sorten. Det är inte ofta jag kan känna mig avspänd i sådana sammanhang. Men jag lär mig mer och mer att använda mitt sinne för humor."

Men mobbandet hade också en djupare sida, en som det var mycket svårare att göra något åt. För då krävdes det ett samhälleligt risktagande. Det handlade nämligen också om ingrodd fiendskap mellan de olika byarna. Ett kluster om fyra byar och så en som låg några kilometer längre bort. Agget gick i arv från generation till generation. Ingen vågade ta risken att bli utesluten ur den egna bygemenskapen. Det fanns en ramsa som klargjorde rangen mellan de olika byarna. Folket i den längst bort liggande byn ansåg sig vara förmer. I varje fall enligt den där ramsan.

Marit suckade en tredje gång, nu över fega vuxna som inte ens hade haft vett att tillrättavisa sina små telningar. Hon återvände till roligare minnen.




Prosa (Novell) av Caprice! VIP
Läst 439 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2009-09-08 19:45



Bookmark and Share


  Suzy med punkterna
Berörd lämnar jag kommentarer och återkommer
2010-04-12

  glittertindra
Blir alltid illa berörd när jag läser om mobbing.. hade en lärare som gjorde lektionerna sura för mig i tre år.. det är länge nog.. men i denna berättelse finns allt med.. jobbar själv i skola och blir så heligt förbannad om jag ser sånt, elever som inte är snälla mot varandra.. det är så viktigt som vuxen finnas där och vägleda.. styra upp så att ingen hamnar utanför.. ska läsa fler texter..
2009-09-08

  Carola Zettergren VIP
Återkommer...
2009-09-08

  Måna N. Berger VIP
Mobbing lämnar outplånliga märken i själen, och tyvärr är problemet lika aktuellt idag som då. Du tar upp en viktig sak, fast mer i förbigående, och det är tjejmobbingen, som tar sig andra, mer subtila uttryck än killarnas fysiska påhopp. Den tysta mobbingen, utfrysningen, viskningarna, uteslutningen, gör dock inte mindre ont. Söta små flickor kan vara för jävliga!
Du byter till jagform i ett stycke mot slutet av det här avsnittet, är det medvetet?
2009-09-08
  > Nästa text
< Föregående

Caprice!
Caprice! VIP