I tredje klass hade det plötsligt kommit en ny flicka i klass två. Hon kom från en helt annan del av Jämtland och hade en ganska svår tillvaro hemma. Hon var faderlös och hade en alkoholiserad mor som drog hem ett pärlband av nya älskare hela tiden. Katarina och jag blev nästan genast goda vänner och vi umgicks mycket på fritiden. Hon hade tvingats axla ett stort ansvar som storasyster till tre syskon, två flickor och en liten pojke. Det var Katarina som skötte om det mesta i hemmet. Hur länge hon hade gjort det var inte lätt att veta. Då var hon nio år. Idag hade man kallat henne ett maskrosbarn, den vedertagna beteckningen på ett barn som klarar sig trots mycket dåliga odds.

Hennes mamma var nyckfull och hade oftast supit under dagen så hon grälade ofta på Katarina, även i min närvaro. Katarina skulle alltid utföra en massa sysslor innan hon fick leka med mig. Sysslor som inte borde läggas på ett barn, inte när det finns en förälder i närheten. Men när denna förälder nästan jämt är berusad så…

Katarina bodde högt uppe i byn, faktiskt på byns högsta ställe. Precis bakom det stora boningshuset låg en enorm skidbacke, brant och lång. Där hölls vi ofta på vintern. Jag var lite rädd för branten som dessutom gick genom skogen men Katarina susade iväg som bara den. Fast när det gällde att ta sig tillbaka uppför backen, då slog jag henne med flera meter. Hon tycktes alltid ha bakhala skidor. Katarina blev min första riktiga väninna. Vi umgicks på lika villkor och hon fick ett andra hem hos mig, långt bort från moderns alla krav.

Marit lyfte huvudet och gned sig i nacken med ena handen. Hon hade suttit alldeles för länge vid datorn nu. Det värkte i både ryggen och nacken. "Nej, jag måste nog äta litegrann innan jag fortsätter med min roman eller om det nu är en novell", sade hon halvhögt. Nån sorts memoarer kanske man ska kalla det. Det låter inte lika pretentiöst som självbiografi. Memoarer kan man skriva lite hur som helst allteftersom minnena sköljer över en. En självbiografi bör nog vara mer åt det kronologiska hållet.

Hon reste sig och gick ut i köket. "Jaha, vad har vi här då?" sade hon, kikade in i kylskåpet och tog ut en skål där resterna av gårdagens tonfisksallad väntade. Ända sedan separationen från Peter drygt tjugo år tidigare hade hon konverserat med sig själv. Då kändes det inte lika tomt i lägenheten. Det var dit hon hade flyttat efter separationen. För det mesta trivdes hon utmärkt med att bo ensam. Det var en förutsättning för att kunna skriva. Men nog smög sig ensamhetens demoner på henne då och då. Särskilt när hon var sjuk, då kändes det alltid eländigt och övergivet.

I hennes tvårummare fanns det dock inte längre mycket plats kvar för en person till. Överallt låg det högar av papper, tidningar, böcker och tidskrifter men även andra ting. Man får lätt konstiga vanor när man bor ensam. Den en gång så sköna dubbelsängen i sovrummet hade hon övergivit till förmån för soffan i vardagsrummet. Numera fungerade sängen som gigantisk förvaringsplats för diverse osorterade ting. "Nån gång ska jag ta itu med den där röran", tänkte hon när hon gick förbi den öppna dörren dit in på väg tillbaka till vardagsrummet med sin gråblå favorittallrik i händerna. Den var rågad av tonfisksallad. Marit ställde ner tallriken på soffbordet mitt framför favoritplatsen i soffan, hämtade bestick samt en kökshandduk som hon draperade över knäna, som servett. Så högg hon in på salladen. Den var nästan lika fräsch som igår. Sin vana trogen slog hon på TV:n och kom rakt in i ett matlagningsprogram. "Nej tack, inte nu."

Hon zappade en stund mellan kanalerna tills hon hittade en gammal deckare med Cary Grant. Arsenik och gamla spetsar. "Ska jag verkligen se den en gång till? Jag kan ju nästan alla replikerna utantill." Precis när hon skulle trycka fram nästa kanal kom de små rara mordiska tanterna i bild och hon blev sittandes. Tittandes. Skrattandes. När den otroliga karusellen var slut hade hon ont i magen av allt skrattande. "Jodå", tänkte hon, "den står sig fortfarande efter alla decennier." Hon gick ut i köket med den tomma tallriken, sköljde av den och ställde den i diskhon. Diska fick hon göra senare. Nu väntade hennes nya berättelse, eller vad det nu var. Lite oroande var det att hon inte ens hade ett arbetsnamn på sitt knoppande alster. "Nå, det ger sig med tiden", tänkte hon fatalistiskt.

Marit läste igenom vad hon skrivit dittills, bytte ut ett och annat ord mot en bättre synonym, strök en mening här och var samt sydde ihop delarna på nytt. Då och då klövs hennes allvarliga koncentrerade uppsyn av ett belåtet leende när hon lyckats extra bra.

"Ja, inte vet jag vad andra skulle tycka men jag tycker att detta artar sig alltmer, det börjar bli struktur på berättelsen." Åter hade hon pratat högt. Än sen då, man får så bra svar när man pratar med sig själv. Hon smålog åt den slitna frasen. Men det ligger nåt i dom flesta klyschorna, annars vore dom inte så livskraftiga. Dessutom blir saker tydligare när man uttalar dom. Dom blir tydligare i både positivt och negativt avseende. "Och vad menar du med det då?" sporde hon sig själv. Jo, när man uttalar en dunkel tanke blir det ännu tydligare hur dunkel den faktiskt är. I tankemyllret kan den lätt passera utan att man riktigt märker hur otydlig den är. Likadant med klara och rediga tankar. Dom kan överraska en ordentligt när man upptäcker hur ovedersägliga dom är när dom väl uttalats högt. Och då leder dom nästan jämt till ännu fler klara och rediga tankar. Att prata högt kan sägas vara ett skydd mot alltför mycket feltänkande. Marit skrattade. Det här var riktigt roligt. Att diskutera med sig själv hade alltid roat henne. Att diskutera med andra var förstås ännu roligare. Men nuförtiden fanns det inte så värst många i hennes omgivning som var begivna på att debattera.

Hennes närmaste vänner hade flyttat utomlands. Den ena efter den andra. Det hade varit rena epidemin. Lena hade vunnit högsta vinsten på Lotto och flyttat till sin älskare i Sydfrankrike. Keyla hade plötsligt bara tröttnat på allt, sagt upp sig från jobbet som välbetald advokat, sålt sin villa och flyttat till Maldiverna där hon numera drev en nattklubb med klientel ur gräddan av världens jetset. Och Mimmi hade efter många års arbete inom EU-kommissionen tröttnat på det eviga resandet och flyttat till Bryssel. Med henne hade hon fortfarande sporadisk kontakt och det var alltid roligt att prata med henne i telefon eller via mail. Men Marit kände att den forna varma vänskapen långsamt började svalna. Det var inte lätt att vidmakthålla den sortens vänskap på avstånd. Mimmi hade visserligen råd att resa och hälsa på henne men hon var så upptagen med EU-arbetet att hon hade svårt att finna tid till annat än arbetsresor.

Marit, å andra sidan, hade nästan alltid varit en fattiglapp. Innan Peter övergav henne hade de ändå rest en del. Mest på hans bekostnad. Till Kreta, London och Dubrovnik. Inom landet hade de haft en oförglömlig cykelsemester i Dalsland, där de hade bott på ett mysigt gammalt pensionat, naturskönt beläget vid en liten vik av Vänern. Marits föräldrahem i Ringåsen hade de förstås också besökt, mestadels om somrarna. Tills de kommit ihop sig med en viss person. Vad hade nu det handlat om? Hon sökte länge i minnet men kunde inte för sitt liv minnas vad som hade framkallat det storgräl som orsakat brytningen dem emellan. Efter det hade hon inte besökt Jämtland på flera år.

Året efter separationen från Peter hade hon återvänt dit upp och tillbringat några sköna semesterveckor där. Ingen av dem hade nämnt det gamla gruffet. De hade trivts i varandras sällskap och tagit långa promenader i skogen. En dag hade Marit för ovanlighetens skull legat och solat ute på gräsmattan. Hon var sannerligen ingen soldyrkare. Då hade hon blivit biten av en egendomlig insekt som hade lämnat två märken på insidan av hennes vänstra ben, ganska nära ankeln. Rebecka, hennes före detta svägerska in spe, hade baddat de underliga såren med Salubrin, plåstrat om henne och tagit väl hand om henne. Såren hade kliat alldeles vansinnigt. Då hade Rebecka hämtat kylbalsam. "Sånt måste man ha när man har småbarn", hade hon sagt med ett litet skratt. Det hade varit härligt att bli så ompysslad bara på grund av ett insektsbett. Hon hade känt sig innesluten i väninnans värme och omsorger. När Marit nu drog sig den där heta sommardagen till minnes kunde hon inte låta bli att undra om det inte låg något mera bakom Rebeckas ömma sårvård. Kanske var det ändå ett sätt att framföra ett senkommet förlåt. Handlingar säger mer än ord. Så hade Peter alltid sagt. Hon kliade sig frenetiskt på de åderbråck som hade bildats just där insekten hade bitit henne. Också ett minne att ha!

Marit hade alltid betraktat Rebecka som den jämnåriga syster hon aldrig haft. De hade gillat varandra från början. Hon mindes mycket väl den där första dagen då Gustaf äntligen hade tagit mod till sig att presentera sin käresta. "Att hon existerade hade jag känt till i minst ett år innan jag träffade henne. Rebecka var två år yngre än jag och fem år yngre än Gustaf och de hade träffats på en dans någonstans i Jämtland. Mer än så visste jag inte då. Längre fram berättade Rebecka förtjust om hur mötet hade gått till. Det hade utan tvivel haft sina poänger…

Nå, vid det här tillfället skulle han hämta pappa, Eva och mig från ett samkväm efter en bygudstjänst. Det var vinter och jag höll på att dra på mig läderstövlarna. Då kom Eva och viskade som hastigast ”Rebecka sitter i bilen!”. ”Gör hon?” sade jag överraskad. Samtidigt kände jag både oro och spänning. Under den korta bilfärden till min fädernegård upptäckte jag vilken öppen och härlig person Gustaf hade hittat som livsledsagare. Vi hade samma sorts humor och hon var tämligen kvick i huvudet. Å, vad jag tyckte om henne!

Efter något år flyttade hon in hos Gustaf. Hon hade redan ett barn, Berit. Men det var inga problem. Gustaf och Berit hade ända från början haft en sällsynt fin kontakt. Berit fick snart två halvsyskon, Cecilia som föddes våren 1982 var äldst och otroligt lik mig som liten. Mörkhårig, finlemmad och med många av mina anletsdrag. Så jag vågade aldrig säga att jag tyckte hon var söt. Det vore ju nästan som att säga det om sig själv! Pojken föddes på hösten 1983, han fick heta Kent och blev tidigt en riktig busunge. Han hade Rebeckas eldröda hår men i övrigt var han Gustaf upp i dagen, precis som sin syster. De skaffade sig hund också, en golden retriever. Jag har aldrig varit särskilt tokig i hundar, kattmänniska som jag är, men Rasmus vann mitt hjärta. Han var så härlig. Glad och full av upptåg. Och på den tiden fanns det fortfarande katter i hemmet också. Hunden och katterna umgicks utan minsta problem."

Marit blev alldeles varm av alla härliga minnen. TV:n stod fortfarande på men hon hade inte hört ett dugg av musiken som med ens strömmade emot henne, nån sorts reggie var det. "Det svänger rätt bra", avgjorde hon. "Det går visst en bra film också i kväll. Jag borde kanske ta en skrivpaus. Men det går så lätt att skriva nu." Hon drog ett djupt andetag och återvände till minnenas värld.

Gustaf och Rebecka gifte sig aldrig och mot slutet av 80-talet separerade de. Rebecka köpte sig ett hus högre upp i byn. Det hade stått tomt i några år och var i behov av renovering. Ägarna var glada att bli av med kåken så hon fick den till ett tämligen lågt pris. Hon flyttade in där med barnen och det verkade vara en bra lösning. Gustaf kunde träffa Kent och Cecilia så ofta han ville. Så han var ofta där och hälsade på. Dessutom hjälpte han Rebecka med delar av renoveringsarbetet.

Men efter några år flyttade hon tillbaka till sina rötter i Dalarna. Berit var då i tonåren och skulle börja på gymnasiet i Östersund. Så hon bodde tidvis hos min bror, tidvis i Östersund. Mellan henne och Gustaf fanns som sagt ett band som var sällsynt fint. De gillade verkligen varandra. Men så var Berit också ovanligt gillansvärd. Med sitt raka öppna sätt och sin glada charm hade hon kunnat smälta självaste riddar Katos stenhjärta.

Rebecka hade uppfostrat Berit till att bli fri och självständig. "Men jag minns några häftiga gräl mellan mor och dotter", tänkte Marit. "Det hände då och då att jag sov över där vid mina besök." Vid frukostbordet nästa dag kunde det hetta till ordentligt mellan dem. Berit var då i de första tonåren och behövde trots allt frigöra sig från sin mamma. Det var ibland hårda duster men de försonades ganska fort för det mesta. Någon enstaka gång kunde de gå och sura på varsitt håll i timmar innan de äntligen förlät varann. "Vad de bråkade om minns jag inte alls. Men det var obehagligt att vara vittne till deras duster. Jag gillade ju båda. Så jag försökte hålla mig neutral men lätt var det inte."

Snälla Marit, vart är den här berättelsen på väg egentligen? Inte fan vet jag. Jag sade ju förut att det fick bli vad det ville. Roman, novell, berättelse. Det visar sig så småningom. Så är det när jag diktar. Varför skulle det inte kunna gälla en berättelse också? Jo men, det är stor skillnad på en dikt och en memoarbok. Nån sorts röd tråd borde du ha, tycker jag. Håll snattran! Vem är det som skriver, du eller jag? Marit småskrattade medan hon grälade på sitt alter ego. Precis som Caprice på Argus. Hon uppfann ett andra jag, Capricette, som hon sen skyllde sina värsta excesser på. "Haha, där kom jag på nåt som ingen där hade försökt med tidigare. Sen spred det sig förstås. Men jag var först med det, åtminstone på den sajten. Man är väl vädur - pionjär i alla väder!" Marit skrattade så bilringarna hoppade. Åja, skryt lagom! Vadå, det är ju sant! Jo, jag vet det. Då så! Varför ska du alltid vara en sån glädjedödare? Kan du inte bara låta mig vara glad, vaba? Stick iväg nu, rulla in under sängen och kuckla med dammråttorna eller nåt! Jo, du skulle må då! Hur vore det om du skulle dammsuga nån enda gång? Du vet mycket väl att dammsugaren är trasig sen många år. Den tappar ju ena hjulet, ibland båda, bara man drar den över en tröskel. Det är inget kul att städa sen det hände. Nä nä… du hittar alltid nåt att skylla på! Då får du faktiskt skylla dig själv för alla sjukdomar du drar på dig med jämna mellanrum. Äh, stick och brinn! Jag har inte tid med dig mer. Jag har en berättelse som väntar på mig.
Var var jag nu då? Jäkla samvete som aldrig kan sova nån längre stund! Marit bläddrade tillbaka och ögnade snabbt igenom det skrivna. Hon kände på sig att hon hade missat att berätta något viktigt. Men vad kunde det vara för något? Hon tog sig ännu en titt på de första sidorna. "Vänta nu… jo, här är det." Kvickt petade hon in det nödvändiga tillägget.

När hon var tolv år hade hon tillsammans med en svägerska, Kristina, gjort en kupp. De hade varit i Östersund en dag, bara de två. De hade uträttat sina planerade ärenden och hade ett par timmar kvar till bussens avgång. Då hade Kristina plötsligt sagt ”nu går vi och klipper dig!” ”Ja!!”, hade hon nästan skrikit, yr av lycka. Sagt och gjort. De hade gått till Salong La Fayette på Prästgatan och snart hade det förhatliga långa håret varit ett minne blott där det legat på golvet runt nästan hela frisörstolen. Marit hade fått en riktigt chic frisyr. Kort och lättskött. Den bildade en fin ram till hennes lilla runda ansikte. Plötsligt såg hon riktigt vuxen ut och huvudet kändes lätt. Det var en typisk sextiotalsfrisyr och hon kände sig modern. Äntligen var det slut på flätperioden, för gott. Det skulle minsann inte bli lätt att rycka i det korta håret. Belåtna med resultatet lämnade de salongen. Men Marit kunde inte låta bli att undra vad henne mamma skulle säga om tilltaget. Sen hade de gått till ett café intill busstorget och fikat lite.

Annika hade genast upptäckt förändringen när Marit kommit hem igen. ”Men vad har du gjort med håret, flicka?” hade hon utropat. ”Jag har klippt mig. Är det inte snyggt?” hade Marit svarat och svängt runt, inte så lite stolt. Modern hade motvilligt medgivit att frisyren var klädsam. Men nu får du allt börja tvätta håret själv, hade hon tillagt. Marit hade varit så lycklig att hon bara hade svarat ”ja, det är väl klart jag ska!” med hela den självsäkerhet en ny frisyr inte sällan ger dess bärare.

Efter den kuppen hade en ny tid tagit sin början. Hon blev fortfarande mobbad på samma obarmhärtiga sätt men nu fanns inte längre några flätor att dra i. En avsevärd förbättring. Det hade gjort fruktansvärt ont och hon hade blivit enormt håröm av allt ryckande och slitande i håret. Barn är som sagt fyndiga, men det är även tonåringar. För när hon kom till högstadiet förändrades pennalismen.
Den antog alltmer sexuell karaktär.