Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
tredje och sista delen av ett kapitel ur mina memoarer<br>


Skuggor från en svunnen tid - berättelse i tre delar, III


Marit rörde en aning oroligt på sig när hon skulle beskriva detta. Aldrig tidigare hade hon satt det på pränt och hon ville beskriva det så grafiskt som möjligt. Det kändes viktigt på något sätt. Hon strök sig över pannan med baksidan av handen. Som den drivna skribent hon numera var ville hon att även dramaturgin skulle fungera. Hon ville beskriva ett långsamt crescendo av förföljelser, en räcka händelser som obönhörligt måste få sitt utlopp i ett av hennes unga livs mest skräckfyllda ögonblick. Det var viktigt att få fram den underliggande logiken i detta. Hon drog handen genom den på tok för långa luggen, blundade och sökte intensivt frammana situationer som hade lett fram till upplevelsen i det där uppehållsrummet en trappa ner i skolan.  Men hur hon än sökte så fann hon inga andra tydliga minnesbilder än just den där kvarten, halvtimmen eller hur länge det nu hade varat. Hon hade inte haft något som helst begrepp om tiden.

Det hade varit i slutet av skoldagen och allra sista timmen hade varit lektionsfri. De långväga eleverna var då förbjudna att drälla omkring ute i samhället i väntan på skolbussen. De övriga förväntades bege sig hem utan vidare dröjsmål. Uppehållsrummet var ganska stort och låg som sagt en trappa ner och där skulle eleverna vistas tills bussen kom. Inredningen var tämligen sparsam. Några småbord för fyra personer stod utslängda i sällskap med samma sorts stolar som i lektionsrummen. Lite längre in fanns det ett ganska stort bord bakom vilket en nersutten men skön soffa tronade. De vitmålade väggarna var helt kala. Marit hade gått dit för att spela labyrintspelet. Hon älskade det spelet. Vid de mindre borden satt några andra tonåringar som också hade ”håltimme”. De hade spelat olika spel eller suttit och läst. Hennes försagda lilla hälsning hade de knappt ens besvarat. Så här dags borde det egentligen heta groptimme, hade hon tänkt medan hon satte sig tillrätta mitt i soffan. Det vackra spelet var snidat i trä och hade smala gångar för den lilla stålkulan att rulla på.

Marit var femton år och gick nu i åttan, näst sista året på högstadiet. Hon hade verkligen sett fram emot att byta skola, särskilt som hon visste att en av de allra värsta mobbarna inte kunde följa med dit eftersom hon var tre år yngre än Marit. Men Marie-Louise hade tre äldre systrar. En av dem hette Evabritt och gick i klassen under. Marit rös ofrivilligt till när de obehagliga minnena trängde sig på. Evabritt utvecklades mycket fort till ett hår av Hin. Hon var inte särskilt duktig i skolan och var väl tvungen att hävda sig på annat sätt, genom att vara elak mot mig. Jag var ju för övrigt godkänt villebråd. Och det visste hon redan. Men i den gamla skolan hade hennes lillasyster varit ledare för en stor mobb så jag hade inte riktigt upptäckt Evabritts spirande förmåga i det avseendet. Men så snart även hon kom till den nya skolan fick jag kännbara bevis för hur elak hon kunde vara. På högstadiet slogs man inte längre när någon skulle plågas. Metoderna förfinades, bevars väl.

Till en början njöt jag intensivt av att vistas i den betydligt större skolan där det var lättare att gömma sig i mängden, framför allt utomhus. Jag lyckades också få två riktiga vänner där. Eivor var ett år yngre än jag. Hon var livlig och rolig. Men inte alltid närvarande i skolan. Officiellt var hon sjuk men jag misstänkte ofta att hon skolkade. Den andra fanns i min egen klass och hette Mona. Mona var en hemvävd flicka som bodde i en by på ungefär en halvmils avstånd från skolan. Hon var inte mobbad som jag men var ändå lite utanför. Jag förstod aldrig riktigt varför. Vi två var nästan som ler och långhalm. Vi trivdes i varandras sällskap och jag fick äntligen en riktig vän, tyckte jag. En som det gick att lita på. Mona var duktig i sömnad och hade sytt en hel del av sina egna kläder. Hon var alltid elegant klädd i skolan. Hon och Eivor gjorde rasterna lättare att uthärda.

Det dröjde emellertid inte länge förrän min status som hackkyckling återupprättades, mitt gamla öknamn fick nytt liv i nya klass”kamraters” förtjusta munnar. Varken Eivor eller Mona vågade stå upp för mig när de fega mobbarna närmade sig i stora klungor, men jag såg att de led med mig. Även detta hjälpte mig igenom eländet. Dessutom var det som sagt en större skola. Det fanns andra att förfölja. Omväxling förnöjer, som sagt. Rädslan, min ständiga följeslagare, avtog något. Jag vågade skoja och skratta med mina nyfunna vänner. Jag var fortfarande rädd för såväl gamla som nya plågoandar men tillsammans med Eivor och Mona fann jag en tillfällig fristad. Fast bara med en i taget - de två tycktes inte gilla varann. Och vilken lycka jag kände de fåtal gånger jag lyckades klara mig igenom en hel rast utan bli mobbad!

Marit lutade sig tillbaka och betraktade nöjt det senaste stycket. Där hade hon fått fram något viktigt. Hon hade nästan glömt hur mycket hon hade umgåtts med Eivor och Mona, att det faktiskt hade funnits stunder av vänskap och fin samvaro. Samtidigt började hon fundera över hur i allsin dar hon nu skulle kunna hitta tillbaka till den där ödesdigra eftermiddagstimmen i väntan på att skolbussen skulle komma. Äsch, tänkte hon skalkaktigt, allt i en berättelse måste väl inte gå som på räls. Det vet man väl hur memoarer fungerar. Dom är lika nyckfulla som tankar. Än hoppar dom hit, än dit… och än ända ner i dike! småsjöng hon och fnittrade plötsligt till, som en liten flicka. Så tog hon sig samman och återvände till sitt yngre jag i färd med att spela labyrintspelet nere i uppehållsrummet.

Efter att två gånger i följd lyckligt och väl ha fört stålkulan förbi alla hotande faror i form av stora runda hål, sträckte hon på sig en smula, gäspade och räckte ut handen mot en av ungdomstidningarna. Då öppnades dörren och ett helt gäng testosteronstinna tonårskillar vällde in. De upptäckte genast Marit där hon satt. De var helt klart ute efter att mucka gräl med någon, och nu närmade de sig hennes bord. Hon fick svårt att andas men försökte tränga tillbaka paniken som ville ta herraväldet över henne. Hjärnan arbetade våldsamt på att finna en utväg. Det fåtal personer, som fridfullt hade ägnat sig åt spel eller tidningar, kände genast att något var på väg att hända. De ville varken bli indragna eller gå miste om något spännande. Hon visste instinktivt att från dem hade hon ingen hjälp att vänta.

Hon fick för sig att det vore bättre att möta faran stående så hon reste sig upp från den sköna soffan och ställde sig en bit ifrån bordet på dess vänstra sida, där det var ungefär tre meters avstånd till nästa bord. Killarna kom allt närmare. Hon kände igen varenda en. Alla utom en var mycket längre än hon. En av dem var nära tjugo centimeter högre. Och nu tornade han upp sig framför henne. Finnig och flinande. Hon insåg att det var lönlöst att försöka fly. Det fanns inte en chans att komma fram till dörren. Den vägen blockerades effektivt av gängets eftertrupp. Värre situation hade hon aldrig varit i. Aldrig någonsin. Här nere skulle ingen höra henne om hon så skrek ihjäl sig. Ingen utom de här galna killarna och tjejerna. Villebrådet var inringat och snart skulle det tigga om nåd.

Stämningen i rummet blev alltmer hotfull. Paniken kom sakta krypande tillbaka. Hon backade lite men då knuffade han till henne, hårt och plötsligt. Hon tappade balansen och hamnade på golvet. Mobben jublade och den kortväxte skrek upphetsat ”Lägg dä på a! Lägg dä på a!”. Den långe flinade igen och följde sen uppmaningen och började också slita och riva i hennes kläder påhejad av den blodtörstande mobben. Marit hade ingen aning om hur länge hon hade legat där på golvet och värjt sig så gott hon kunde medan hon försökte krypa ihop. De hade släckt lyset så fort hon hade ramlat omkull. Det enda ljus som sipprade in kom från det lilla fönstret helt nära taket. Det kunde ha gått en kvart, eller också en halvtimme. Hon hade inte vågat gå till angrepp själv utan bara värjt sig förtvivlat. Efter vad som verkade vara en evighet stack någon in huvudet genom dörren och ropade ”skynda er, bussen går snart!”.

Det var min räddning det, tänkte Marit upprört. Vilka fega jävla skitar! Dom hade varit bortåt tio stycken. Två tjejer och resten killar. Tjejerna var förstås där för att bli vederbörligen imponerade, tänkte hon bittert. Allihop hade skrikit av upphetsning men Marit hade varit totalt fokuserad på att försöka freda sig så hon visste inte vad de egentligen hade hävt ur sig. Förutom en massa sexuell frustration, förstås. Men det hade hon räknat ut först långt efteråt. På bussen hem hade hon skakat och frusit fast det nästan var sommar. Hon visste att hennes buss just då fraktade såväl förövaren som några ur hejarklacken. Hon hade nästan hoppats att hon inte skulle hinna fram till bussen i tid. Det var plågsamt att behöva åka med samma buss som dem. Dessutom förstod hon att detta skulle hon aldrig kunna tala om för någon. Allra minst för mamma och pappa.

När hon till sist tumlade av bussen vid avtagsvägen kom äntligen tårarna. Hon grät och hulkade fram brinnande önskningar om att mobbarna skulle bli avstängda. ”Dom borde relegeras!” upprepade hon gång efter annan, som ett mantra, medan hon långsamt avverkade den nära trehundra meter långa vägen ner till hemmet. Men hon tog inte den vanliga vägen. Där fanns risken att man kunde möta någon. Nej, hon traskade mycket sakta rakt ner över gårdens ägor.

Det lyste välkomnande i hela huset. Hon längtade efter tryggheten där. Samtidigt kände hon allt starkare att hon inte skulle kunna berätta om det hemska hon varit med om. Ingen därhemma skulle kunna förstå hur skräckslagen hon hade varit. På den näst näst sista terminen i skolan hade hennes nyvunna men sköra tillit till andra människor raserats. Hon skulle även fortsättningsvis tycka om själva skolarbetet. Det visste hon. Hon var helt enkelt sådan. Men så långt hon själv kunde råda skulle hon aldrig, aldrig, aldrig någonsin försätta sig i en så utsatt situation igen. Det lovade hon sig själv dyrt och heligt. Tårarna hade självtorkat på hennes ansikte. Hon andades inte längre lika häftigt och när hon steg in i köket medan hon hastigt krängde av sig ytterkläderna och hängde in dem i garderoben till höger om dörren, såg hon nästan ut som hon brukade göra vid hemkomsten från skolan. På ytan. Han hade tack och lov inte lyckats riva sönder hennes kläder. Men inuti henne hade något för alltid förändrats. Ett våldtäktsförsök kan lämna minst lika djupa spår som en fullbordad våldtäkt. Offret vet ju inte förrän efteråt hur lyckat försöket var.

För fjärde gången suckade Marit. Hon hade nyss genomlevt en skugga av den skräck hon känt som femtonåring i ett nu avlägset uppehållsrum. Men denna gång suckade hon av djup tillfredsställelse. Hon hade lyckats. Berättelsen hade fått en ärlig och trovärdig ram. På mindre än fjorton timmar hade hon sytt ihop ett kapitel som skulle kunna ingå i en memoarbok. Men texten skulle också mycket väl kunna stå för sig själv. Vara sin egen. Visserligen fanns det en och annan tråd som hängde en smula löst. Men det gjorde inte så mycket. Hon hade fått berätta det allra viktigaste, det som hon hade svurit på att aldrig berätta. Mer kunde hon inte göra. Nu var det upp till läsaren att ta emot texten. Att bli medskapande. Och den processen varken ville eller kunde hon lägga sig i.

Jag har burit på den hemligheten i mer än fyrtio år. Det var på tiden att den fick vingar. Nu kanske jag äntligen kan tillåta den att flyga bort. Marit skrattade befriat åt metaforen och stängde av datorn. Hon hade börjat skriva vid tvåtiden på fredagens eftermiddag och nu var klockan lite drygt halv sex på lördagsmorgonen. Några timmars TV-tittande gick bort i samband med att hon stoppade i sig den där tonfisksalladen. Nej, nu får du väl ändå ge dig! Måste du alltid veta exakt hur lång tid det tar att skriva något? Det kommer inte att funka när du ska skriva en hel roman. Det begriper du väl. Hade inte du gått och lagt dig? Nej, nån måste ju hålla ditt jävla kontrollerande i schack. Vad?? Jag som trodde att du representerade mitt samvete. Det verkar nästan som om vi bytt plats med varann. Kanske det du. Mycket kan hända i en text som denna. Det har du rätt i. Godnatt med dig nu. Själv ska jag ta mig en liten promenad innan jag går till vila.

Marit tog mycket riktigt en liten promenad. Hon gick ut på sin inglasade balkong, öppnade glasluckan och drog girigt in den friska gryningsluften. I flera minuter stod hon där med armbågarna på räcket och tänkte på absolut ingenting. Hon kände sig egendomligt pånyttfödd. Ett lyckligt litet skratt bubblade upp ur henne. Hon vinkade glatt till den rodnande solen. Denna tycktes hälsa tillbaka. Men det var nog bara ovanligt livliga protuberanser på solytan denna morgon. Så gick hon till sängs efter en kort kvälls-… hm, morgonritual. Hon somnade bums. Med varje andetag gled hon allt djupare in i sömnen. För varje andetag slätades hennes pannrynkor ut alltmer. Mer och mer liknade Marit en liten flicka. En som aldrig hade varit mobbad.




Prosa (Novell) av Caprice! VIP
Läst 326 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-09-08 20:04



Bookmark and Share


  tramp
Välskrivet och bra i ett viktigt ämne.
Ja vad ska man säga om mobbning ? sker varje dag och i varje skola är jag rädd.
Det gäller att våga stå på den/de mobbades sida !

Applåd till dig för dessa tre texter !
2009-09-09

  Måna N. Berger VIP
Det är välgörande att sätta ord på det hemska.
2009-09-08
  > Nästa text
< Föregående

Caprice!
Caprice! VIP