Det beror nog på bristen på tillvaro...

Nu gäller frånvaron...

Inget att göra, inget att fästa sig vid...

Det enda jag finner att vara hos är "de därhemma!"

Nya bekantskaper,

nya personligheter - och så jag...

Rädd för det nya...

Rädd för det gamla...

Sen mötte jag henne -

och hon är det ögonblick jag ser fram emot,

varje dag - hela dan...

Hon är blyg, jag blir likadan - tillsammans med henne...

Får jag det? Är det detsamma som omtanke i kvadrat?

Jag tänker och tänker

och i huvudet surrar olika saker fram och tillbaka:

Får jag gråta? Får jag känna rädsla? Får jag längta hem?

Får jag må dåligt? Få jag tänka på henne fast jag sitter och läser?

Får jag bry mig, eller måste jag avförmänskliga mig?

Jag känner mig redan trött och ledbruten,

med huvudet i mina händer, utan väg och utan hopp...

Hur kan jag drömma när jag har huvudet fullt...

Hur kan du vara så långt borta när du finns i mitt hjärta?

Stanna hos mig...