Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
den här texten handlar om äldre dementa människor jag aldrig glömmer


JAG KOM ATT TÄNKA PÅ DEN GÅNGEN

kom att tänka på den gången, när jag var utan arbete
fick en förfrågan, vill du komma och hjälpa oss lite grann
här på gruppboendet för dementa

vad dom ville ha hjälp med, förstod jag inte först, när jag
så kom och hälsade på, för att se vad det var jag kunde
göra

blev jag genast tagen av dessa underbart vänliga äldre
människor som bodde där, alla kom tog min hand och
hälsade

en man såg mig i ögonen och frågade, kan du laga mat?
javisst kan jag laga mat, riktig mat undrade han, inte sådan
där konstig mat, som inte går att äta

det var det dom ville ha hjälp med, laga lunch till dom boende,
jag tog chansen, två dagar i veckan var jag där, lyssnade på
vad det var dom saknat

så hjälptes vi åt, jag och dom boende, att göra en lista med
den mat, som dom önskade och längtat efter, det var helt
fantastiskt att få vara med dessa dementa människor, laga
mat till dom och med dom

en del av dom ville hjälpa till, jag minns särskilt kvinnan, som
en gång i sitt liv varit kokerska, hon ville gärna vara med i köket
göra det hon kunde

många gånger stt hon på sin rullator bredvid mig och skalade
potatis och morötter, berättade om sin tid som kokerska, det
var underbara dagar, dom dagar jag var där, dagar jag aldrig
glömmer

en dag när jag kom var det fullt i köket av personer jag aldrig
sett, det visade sig att kvinnan som varit kokerska, fyllde år
åttiofem år var det om jag inte minns fel

den dagen hade jag inte behövt komma, men hon hade sagt
till personalen, hon som lagar riktig mat måste också komma
gissa om jag var glad och tacksam

när jag inte skulle hjälpa till i köket, följde dom boende, som
ville med mig in i rummet, där vi brukade läsa tidningar och
annat som dom ville lyssna till

när det närmade sig lunch ville en av männen gå till sitt rum
och byta om, han ville vara finklädd vid lunchen, han såg att
det var fint dukat, då ska man ha kavaj och slips, det fick han
hjälp med att ta på sig

han var en av dom som var mest dement, men otroligt charmig
och snäll, han gillade när han fick riktig sås till köttbullar och den
mat som det var sås till, då brukade han klappa i händer och ge
mig en slängkyss

en gång kom han ut i köket och ville att jag skulle följa med honom
ut på promenad, men det gick inte jag höll den dagen på att göra
rotmos, när han fick höra det, gick han in på sitt rum för att vila

när han sedan blev hämtad för att äta, hade han satt på sig det
mesta av sina ytterkläder, jag minns att personalen hade mycket
jobb för att få av honom kläderna

men när han satt vid matbordet, fick rotmos och fläsklägg, log han
det leendet glömmer jag aldrig, det var mat han kände igen, och
längtat efter

så var det kvinnan, som närmade sig sina nittio år, och som enligt
personalen skulle banta, hon fick ingen kaka eller bulle till kaffet
dom gav henne istället riskakor, och dom slängde hon iväg tvärs
över bordet

vi var flera som hjälpte till där, ibland var tvåstycken när det var
mycket att göra i köket, vi lagade inte enbart mat, vi bakade också
då var vi ofta två, jag minns hur synd vi tyckte om denna kvinna
som inte fick äta av dom kakor och bullar vi bakade

hon kom ofta och satte sig utanför köket, tyckte det doftade så
gott, och inte får jag något brukade hon säga, jag kan än i dag
minnas hennes ögon, när vi smög ut och gav henne en smakbit

hennes glädje och tacksamhet över att fått smaka, det går inte
att beskriva i ord, jag minns mina tankar, varför ska hon som
är så till åren kommen banta, vi var flera som brukade ge henne
att smaka, när inte personalen såg

Så var det kvinnan som gick fram och tillbaka i korridoren och sjöng
hon hade en vacker röst, trots sina modiga nittio år, att hon en gång
varit musiklärare, gick inte att ta fel på

det är många fina minnen jag har från den tiden, det var inget betalt
arbete, utan frivilligt i utbyte mot att jag fick pengar till parkeringsavgiften

en dag kom chefen för gruppboendet och hälsade på, undrade hur
det gick, om jag trivdes, jag sa som det var, att det var underbart
att få vara där

det var då hon kom med erbjudandet, att gå en kurs i frivillig diakoni,
glad och tacksam svarade jag ja direkt, när min dröm en gång var att
få läsa till diakon, men min arbetsgivare gav mig inte tjänstledigt

utbildningen skulle vara i tre dagar, glad och lycklig åkte jag dit den
första dagen, träffade alla som blivit utvalda att gå kursen, vi var inte
så många, men redan när vi började på morgonen, förstod jag att
det skulle bli långa dagar

mig gjorde det inget, jag fick ju göra det jag alltid längtat efter, men den
första eftermiddagen blev jag hämtad jag hade telefon, jag undrade vad
det kunde vara om det hänt något hemma

det var min sambo som ringde, undrade när jag tänkt komma hem,
först blev jag stum, sedan arg, för att till sist bli riktigt förbannad, jag
sa då till honom, jag kommer när vi slutar och när det blev kunde jag
inte veta

sedan ringde han flera gånger, jag minns att jag sa till henne som kom
med telefonbudet, att säga till honom att sluta ringa, det har jag redan
gjort sa hon

det blev sent den kvällen, det hade varit mycket givande, men när
jag satt i bilen hem, var jag ängslig och orolig vad som skulle hända
när jag kom hem

i dörren möttes jag av en mycket arg sambo, som inte fått mat på
hela dagen, som hade varit så orolig för mig, det var vad han sa
men kylskåpet hade jag inte med, varför orolig när han visste var
jag höll hus

hur blev det nästa dag? det blev ingen nästa dag där för mig
hans ilska hade gjort mig så ont, att min mage sa ifrån, den
natten tillbringade jag många timmar på toaletten, med en mage
som inte gick att stoppa

han då, sambon? han åkte glad och nöjd till sitt arbete på morgonen
med visshet om att jag inte kom någonstans den dagen, det var
då jag skulle ha förstått och insett, att det var då jag skulle brutit
upp och gjort det jag ville göra

men det gjorde jag inte, jag har ännu fina minnen från den tid jag
var på gruppboendet för dessa underbara fina människor, minnen som
jag gömmer djupt i mitt hjärta



anits 15 september 2009




Övriga genrer av anits VIP
Läst 1155 gånger och applåderad av 16 personer
Publicerad 2009-09-15 13:56



Bookmark and Share


  aol
en så oerhört stark berättelse, som berörde mig så
sicken sambo det var det värsrta jag sett,
2010-03-30

  Michaela Dutius
Ordens smärta berör
2009-09-18

  Eaglemountains VIP
Så underbart vackert berättat, så berörande, där Du visar vilken god människa Du är och har varit ...... APPLÅD!!
2009-09-16

  Bibbi VIP
En helt otroligt fängslande skildring!...men också smärtsam och saker som gör ont att läsa.
Applåd!
2009-09-16

  Maria T
Så tråkigt att du inte fick
gå färdigt kursen.
2009-09-15

    ej medlem längre
Nedre raderna gör ont att läsa...
2009-09-15

    Maria Malm
Minns de fina minnena av de goda människorna du mötte. Man får så mycket av att jobba med människor, även om det inte är något som man lönemssigt märker.
2009-09-15
  > Nästa text
< Föregående

anits
anits VIP