~*~

Nu skall jag spionera på skönheten som ingen har
Spionerat på den tidigare.  Nu skall jag skrika ut klart
Som ingen har utskrikit.  Nu skall jag pröva det som ingen
Har prövat.  Nu skall jag göra vad ingen har gjort innan.
Och då vi talar om denna underbara maskin:
Jag är förbryllad över skillnaden  [840]
Mellan två metoder att komponera:  A, av det slag
Som pågår helt i poetens hjärna var dag,
Ett provande av fungerande ord, medan
han för tredje gången tvålar in sitt ben, och B, sedan
Den andra typen, mycket mer korrekt, när denna
Han sitter i sitt skrivrum skrivande med en penna.
I B-metoden understödjer handen tanken,
Den abstrakta kampen utkämpas konstant där.
Pennan stoppas mitt i luften, och slår sedan ned att spärra
En struken solnedgång eller att återställa en stjärna,  [850]
Och således den på detta sätt fysiskt frasen vägleda
Mot det svaga dagsljuset genom labyrinten den bläcksvarta.
Men A-metoden är ångestkval!  Hjärnan
Är snart nog innesluten i en stålkeps utav smärtan.
Och en musa i overall styr där borren
Som maler och vilken ingen viljestyrka har orken
Att avbryta, medan denna robot
Där tar av vad han just tagit på
Eller vandrande raskt till hörnbutiken
För att införskaffa en allaredan utläst tidning.  [860]
Varför är det så?  Är det, kanske därför att
I pennlöst arbete där ej finns någon pennbalanserad paus alls
Och man måste då använda sig av tre händer samtidigt,
För att kunna utvälja de nödvändiga rimmen riktigt,
Och hålla den färdigställda raden inför ens egna ögon,
Och hålla i minnet likaså alla de föregående försöken?
Eller är processen djupare utan något skrivbord för diktarna
En stöttepelare åt de falska och lyftkran åt de poetetiska?
För återkommer gör dessa mysteriska tillfällen
För trött för att sudda, jag släpper således pennan;  [870]
Jag spatserar omkring—och vid någon sorts tyst signal där
Det rätta ordets flöjtton placerar sig på min hands sittpinne.
Min bästa tid är om morgonen; min föredragna
Årstid, midsommar.  Jag råkade en gång få höra sakta
Mig själv vakna medan min andra halva
Fortfarande sov i sin säng.  Jag slet fri min ande,
Och kom ikapp mig själv där—uppå gräsmattan
Där klöverblad kupade sig över gryningens topas i daggen,
Och där Shade stod i nattskjortan och en sko.
Och sedan insåg jag att den här halvan likaså  [880]
Sov väldigt djupt; bägge skrattade och jag väcktes
Tryggt i min säng såsom dagen ur sitt äggskal kläcktes,
Och rödhakesångare gick omkring och stannade, och uppå den fuktiga
Juvelprydda grästorven en brun sko låg!  Mitt hemliga avtryck har
Shades prägel, mysteriet det medfödda inom.
Med hägringar, mirakler, midsommarmorgon.
Då min levnadstecknare kan vara alltför stel av sig
Eller veta för lite för att bekräfta att Shade
Rakade sig i badkaret, så här kommer det:
                                           “Han hade satt fast en sorts
Gångjärn-med-skruv tingest, ett järnstöd som  [890]
Gick längs med badkarets kant för att hålla fast
Rakspegeln rakt framför sitt ansikte praktiskt
Och med sin tå som återställde med kranen vattenvärmen, han satt
Likt en kung där, och blödde som Marat.”
Ju större min tyngd, desto osäkrare mitt skinn:
På sina ställen är det nu löjligt tunt;
Således nära min mun:  området kring smärtans veke
Och min grimas, lockar till sig det elaka jacket.
Eller det lösa halsskinnet:  jag en dag måste frigöra igen
Denna Newport Krage i mig inbiten.  [900]
Mitt Adamsäpple är ett taggigt päron:
Nu tänker jag tala om ondska och desperation
Som ingen tidigare omtalat.  Fem, sex, sju, åtta,
Nio drag är ej nog.  Tio, det känner på och tar
Genom jordgubbar-med-grädde och den blodiga sörjan
Och att finna denna fläck av taggighet oförändrad.
Jag har mina tvivel om den enarmade killen
Som med en enda glidande rörelse i reklamfilmen
Klargör en slät väg av hud från örat till hakan sin,
Torkar sedan sitt anlete och prövar smekande sitt skinn.  [910]
Jag tillhör klassen av dubbelhänta petiga.
Som en diskret grekisk sentonåring i trikåer assisterar
En kvinna i en akrobatisk dans en kvällning,
Hjälper min vänstra hand, och håller i. Och växlar sin ställning.
Nu skall jag berätta . . . Bättre än någon tvål eller såpa
Är den känslan för vilken poeterna hoppas
När inspirationen och dess kalla låga,
Den plötsliga bilden, och frasen den omedelbara
Över huden en tredubbel krusning sända
Som får alla de små håren där att stå på ända  [920]
Såsom i en förstorad animerad framställning
Av polisonger klippta då de hålls uppe av Our Cream.
Nu skall jag förtälja om ondska som ingen annanstans
Har gjorts innan.  Jag föraktar sådana ting som jazz;
Den vitstrumpebeklädda idioten torterandes en svart
Tjur, som ser skinande rött; kitsch för de som är abstrakt;
De primitiva folkens mask; progressiva skolor;
Musiken i varuhusen; alla swimming pooler;
Råbusar, tråkmånsar, klassmedvetna Filistéer, Freud, Marx, ja alla
Falska filosofer, pösiga poeter, bedragare och hajar.  [930]
Och som säkerhetsbladet med skrap och skrik
Färdas längs med landskapet av min kind,
Passerar bilar på landsvägen, och uppför den branta
Lutningen väldiga lastbilar runt mitt käkben krypa,
Och nu ett tyst oceanfartyg där dockar, och nu turnerar
Sunglassers Beirut, och nu så plöjer jag
Det Gamla Zemblas fält där mitt gamla stubb växa,
Och slavar gör hö mellan min mun och min näsa.
Människans liv som kommentar till det dunkla
Ofullbordade poemet.  För vidare användande noteringar.  [940]
Påklädning i alla de rum, jag rimmar och flackar omkring
Genom hela huset med, i min näve, kammen min
Eller ett skohorn, som blir till skeden
Som jag äter ägget med.  På eftermiddagen
Kör du mig till biblioteket.  Vi äter där
Kring halv sju.  Och den underliga musan jag har kär,
Min formskiftare, är med mig överallt,
I forskarrum och i bilfordon, och i stol och på pall.
Och hela tiden, och hela tiden, min älskade,
Är du tillika där, under ordet, ovanstående  [950]
Stavelsen, att understryka och att betona
Den livsviktiga rytmen.  Man hörde en klänning på en kvinna
Prassla dagar fordom. Jag uppfångade ofta
Ljudet och förnimmelsen av dina annalkande tankar.
Och allt i dig är ungt, och du gör allt nytt för mig,
Men citerar dem, gamla saker som jag gjorde för dig.
Fördunklad Malströmsgulf var min första bok (fri vers); Natten Utantill
Kom därnäst; sedan Hebes Bägare, mitt slutliga flytetyg
I denna fuktiga karneval, för nu jag benämner
Allt som “Poem,” enbart och våndas ej längre.  [960]
(Men denna genomskinliga tingest erfordrar dock i gengäld
Någon sorts måndroppetitel.  Hjälp mig, Vilja!  Vitnande Eld.)
Stilla har dagen passerat i ett ihållande
Lågt harmonibrummande.  Hjärnan dränerad är
Och ett brunt blomsterhänge, och det substantiv jag ämnade
Att använda men gjorde så icke, torrt uppå cementen där.
Kanhända min sensuella kärlek för den inkräktande
Konsonanten, på vilken Nymfen Echos synska barn, baserades
En känsla av fantastiskt planerat, likaså
Rikligt rimmat liv.  [970]
                                Jag känner att jag förstår
Existensen, eller åtminstone en liten del av
Min existens, genom min konst enbart,
I termer av associationers fröjd;
Och om mitt personliga universum rätt avsöks,
Gör likaså verserna i de gudomliga galaxerna
Vilket jag misstänker är ännu en jambisk rad.
Jag är tämligen säker på att vi överlever
Och att min älskling någonstans finns levande,
Då jag är rimligen säker på att jag
Skall vakna upp sex imorgon, en Julidag  [980]
Den tjugoandra, nittonhundra och femtionio,
Och att dagen troligen skall bli fin då;
Så denna väckarklocka låt mig den själv ställa,
Gäspa, och lägga tillbaka Shades “Poem” uppå sin hylla.
Men det är inte sängdags än.  Solen når ju
Gamle Dr. Suttons sista två fönsterrutor.
Den mannen måste vara—vad?  Åttio?  Åttiotvå? Dubbelt
Så gammal som mig han var då jag gifte mig med dig det året.
Vart är du?  I trädgården.  Jag kan se
En del av din skugga nära skidhickory trädet.  [990]
Någonstans höres hästskor kastas.  Klick.  Klunk.
(Lutande sig mot dess lyktstolpe likt en drucken.)
En mörk Vanessa med ett blodrött band
Styr in den låga solen, slår sig ned uppå sanden
Och visar sina bläckblå vingspetsar fläckade med vitt.
Och genom floden av skuggan och ebb av ljuset
Går där en man, obekymrad om fjärilen—
En trädgårdsmästare hos någon granne, antagligen—
Förbirullande en tom skottkärra uppför gången.

(Slut på Canto 4)


Vladimir Nabokov 1962
LPWJ svensk version 08-15/09/09

(Slut på Vitnande Eld)

LPWJ svensk version 26/04-15/09/09

Översättningen av hela boken dedikerad till Calin; historien har gått parallellt med våra liv denna sommar och ofta överensstämt med texten

Vitnande Eld
http://www.poeter.se/viewBook.php?bookId=3639