Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kvaltass (Brev till Iokaste)


ni vet inte vem jag är. inte heller kan ni vara säker på mina intentioner. därför kommer jag heller inte att bära varken dem, eller mitt namn öppet. och artighetsfraser gör just inget annat, än att rinna längs skenben.

jag är av simpel börd. två ögon smalnade med åren. märkta av livegna charader. och grusade av antastad gryning. ett par vanmäktiga gluggar som inte längre vill lyda min barndoms naiva röst. rösten som helt fått ge vika för det jag nyligen bevittnat.

jag kunde tala om tydligheter, sanningar. såsom att bergen slipas av vinden, endast en aning mer för varje år. att de faktiskt inte försvinner, men förvandlas. transformeras utan att vi gudfruktiga märker det. och att vi därför accepterar höjderna som konstanta. men de vore endast mina egna sanningar. ni skulle antagligen inte dela dem till fullo. inte förrän ni vallat min hjord under åravalv, precis som jag. och vem med ärbar lott i livet, bär ett sådant otvunget tålamod? vem med underättelser så som era, äger denna skopa nyfikenhet? den där viljan att bära en främlings sanning och börda, till den brister?

somliga skulle kalla mig ödmjuk, men att ta denna förmåga i egen mun visar hur omöjligt det är att vara ödmjuk och samtidigt stå för det. förstora nu detta tiofalt, och ni förstår att jag inte bara brottas med gudarna som skapat och styr oss. utan även de inom mig själv. jag kan inte längre hålla tand för tunga, men jag äger heller inte modet att bli misstrodd eller misstänkliggjord.

då varje människas öde redan är virkat och vässat. och då gudarnas förvaltning av detta samma obegripliga väsen är ofrånkomligt, så låter jag härmed bli att vägra dess rätt. en mans önskan att ändra historien framför sig är redan förutbestämd. gudarna har sagt så. och jag skulle endast töja livssträngen till dess att den oundvikligen brast, om än vid annan tidpunkt, om jag försökte att dekorera framtid. om jag putsade mina avtryck på mark jag ännu ej beträtt.

jag vågar knappt be er om, på detta mitt gåtfulla sätt, att vaka över ert eget sinne. att låta saker ha sin gång. en spådom tenderar vara svår att undkomma, om än ni penslat den röd. den lär snarare växa i beslutsamhet, när färgad.

dödliga som löser gåtor får oftast nya att brottas med. därför att den första triumfen firar för länge. mod är beundransvärt. den högre varianten inte lika vacker. jag ber er ändå, kära Iokaste. håll ögonen öppna och lyssna till ert hjärta. också efter att det pumpat sina röda vildar trötta. också då. i vad som än må hända. er nye make kan hyllas för mycket. och saker och ting har en tendens att hitta sin balans här på jorden. ödmjukhet är en dygd. så även för konungar och drottningar.







Fri vers av Pah
Läst 652 gånger och applåderad av 14 personer
Publicerad 2009-09-15 17:38



Bookmark and Share


    resilient
"jag är av simpel börd. två ögon smalnade med åren. märkta av livegna charader. och grusade av antastad gryning. ett par vanmäktiga gluggar som inte längre vill lyda min barndoms naiva röst."

En bra dikt i sig. Jag känner mig också ofta antastad av gryningen.
2009-09-16

  Svartsilver
Kvaltass du intresserar mig. Mina tankar går till tiden då stjärnor styrde över världar.
kanske förutsåg du iokaste död genom ett stjärnfall.
kanske var du på väg mot historien innan du backade för att dra manteln hårdare runt dina axlar.
men språket äger du. ingen kan påstå att du har en heders skrift utan dessa rader bör läsas av de lärda.
2009-09-16

    Melona
kvaltass,

ditt brev och ord som ett försvarstal, av vad och vem, är det för att du lägger dig i historiens gång, för att du faktiskt ber denna kvinna, gudomliga kunglighet som drottning; att faktiskt se upp, sådär subtilt mellan raderna, på samma gång som du ursäktar dig med att viska, försynt om din egen ödmjukhet, på samma gång som du helgarderar dig; att den som är ödmjuk inte låter dessa ord komma över sina egna självmedvetna läppar...

"somliga skulle kalla mig ödmjuk, men att ta denna förmåga i egen mun visar hur omöjligt det är att vara ödmjuk och samtidigt stå för det. förstora nu detta tiofalt, och ni förstår att jag inte bara brottas med gudarna som skapat och styr oss. utan även de inom mig själv."

för visst tycker jag, kvaltass; om detta stycke förbannat mycket, men kan ändå inte förundras över vad det är du skriver, vad är det du vill säga, egentligen?

jo; "dödliga som löser gåtor får oftast nya att brottas med. därför att den första triumfen firar för länge. mod är beundransvärt. den högre varianten inte lika vacker. jag ber er ändå, kära Iokaste. håll ögonen öppna och lyssna till ert hjärta. också efter att det pumpat sina röda vildar trötta. också då. i vad som än må hända."

ja, detta komplex, där föräldern av samma kön ses som en antagonist; motståndare, hur man vill vara ensam om kärleken, och där du, käre kvaltass,
vänt och försiktigt talar om; med små ord att du inte är den att döma, förändra historien; hur du genom nätter, år och dagar vandrat över ängar och under himmelska vidder med tankar, funderingar som sällskap, ditt vana öga att se skiftningar komma över horisonten, har du säkert hört elementen, stjärnorna tala om dessa förändringar, om historiens sånger svepa över bergen och dalarna... men nej, du är inte den som skriver på näsan, du är där; som det varliga mellan orden.

"jag kunde tala om tydligheter, sanningar. såsom att bergen slipas av vinden, endast en aning mer för varje år. att de faktiskt inte försvinner, men förvandlas. transformeras utan att vi gudfruktiga märker det. och att vi därför accepterar höjderna som konstanta. men de vore endast mina egna sanningar."

hur kan sanningar vara annat än ens egen, egna? allt är kalejdoskop av den du är och varit, kommer bli...

detta drama, detta skådespel av incestuell blindhet, där ingen förstår sin egna motspelare, där myter och spådomar, förbannelser ligger vräkande som ur pandoras ask, detta helvete... Kontrahenterna skuld, svek och villfarelse, eller snarare en omedveten blindhet; hur dessa psykologiska arvedelar sprider sig som ett efterspel till de inblandande, till historien och alla efterlevande; men kvaltass, vem är då du?

vem är du att "tala om tydligheter, sanningar"?

är du framtidens orakel, är du en herde blott vandrandes på vida ängar, eller är du rentav sanningen, det inre talande ur samvetet, det medvetet omedvetna?

"jag vågar knappt be er om, på detta mitt gåtfulla sätt, att vaka över ert eget sinne. att låta saker ha sin gång. en spådom tenderar vara svår att undkomma"



jag skulle vilja säga så här, jävligt bra innehåll, i sin kontext och diskurs; men din puntering (haha) känns något makaber, styltig, sen är det en del slarvfel, stavmässigt och grammatiskt. skäms. ordning och reda. vill jag. ha. punkt. er. ing.
2009-09-15

  Ulf Lagerholm
jag gillar språkbruket i detta brev från ett jag till ett du, tonen är så gott som *utan undantag korrekt och konsekvent genomförd, om vi nu bestämmer oss för en schablonbild vad gäller tid och rum, i slingan ryms även flera **klokskaper som jag hade behållning av att läsa

*) "och samtidigt stå för det"

"gudarna har sagt så"


**) "och att vi därför accepterar höjderna som konstanta"

"då varje människas öde redan är virkat och vässat"
2009-09-15
  > Nästa text
< Föregående

Pah
Pah