När den förste, och för oss okände, astronauten landade på månen tog han en promenad bakom en hög mångrus som dolde honom för alla närgångna tevekameror.

I skuggan av denna grushög upptäckte han, till sin ohöljda förvåning, en oerhört vacker och naken kvinna som satt och vispade en smet som hon hade i ett kärl framför sig. 

- Vad gör du, frågade astronauten och fick märkvärdigt nog svar på sitt eget tungomål:

- Jag gör ett barn!

Och minsann!

Inför astronautens tvivlande ögon formades den lilla smeten under vispandet till en liten människa som den unga kvinnan lyfte upp och lade vid sitt bröst.

- Mycket märklig metod, sa astronauten förbluffad. Så där går det minsann inte till i den värld jag kommer ifrån.

- Inte det, sade kvinnan intresserat. Hur i all världen gör ni där, då?

- Jo, sa astrounaten, där är det så att man, jag menar,det är mera ett samarbete, jag menar, det krävs att man...att mannen och kvinnan...ja det tillgår så...

Den unga kvinnan avbröt honom: 

- Äsch, det där pratet förstår jag ingenting av! Det är lika bra du visar mig hur det går till.

Astronauten var inte nödbedd. Snabbt fick han av sig sin rymddräkt och visade hur en riktigt öm och sensuell kärleksstund går till.

Efteråt lutade sig den unga kvinnan tillbaka med glittrande ögon och ett tillfredsställt leende gjorde hennes skönhet ännu mera uppenbar. Hennes lilla barn slumrade sött strax intill vilket fick henne att förvånat se sig om och ställa den självklara frågan:

- Men det nya lilla barnet? Var finns det nya lilla barnet?

Astronauten harklade sig och sa: 

- Barnet? Jo det kommer om ungefär nio månader!

- Om nio månader, sa kvinnan förskräckt! 

- Men herre gud, vispa på! Vispa på! 

 

Precis så är det för mig att försöka skriva en bok. Jag bara vispar och vispar. Och mina papperskorgar flödar över av för tidigt födda barn.