Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

det måste finnas mer

Timmar av serier, timmar av ingenting egentligen. Fortfarande flykt. Fortfarande drömmen om det perfekta livet. Tar mitt pick och pack till stora staden, rymmer. Fegt egentligen men vad annars förväntas av mig. Flykt. Fly. Sticka. Dra. Vill bara ha en axel att gråta mot, en hand som smeker mitt hår och en varm röst som säger att det är okej. Har inte gråtit än. Jag är inte klar än. Inte på botten än.

Jag har inte gråtit än. Jag vill gråta. Grina. Slå i väggar. Skära mig i armarna och be till gud om förlåtelse. Hur kan jag be att någon ska förstå mig när jag inte kan förlåta mig själv? Jag vill skrika tills luften i mig tar slut och lungorna blöder. Somna i mina egna svettiga lakan och börja om igen. Snyfta som ett barn och slita mitt hår i förtvivlan. Gnissla tänder och dunka huvudet i väggen i hopp om att jag ska ha något litet vett kvar.

Jag blöder. Jag blöder kärlek och tid. Jag har inte tid. Jag har inte tid. Livet springer springer springer ifrån mig och nu är det dags för äventyr. Bara att göra det, hur ångestfyllt det än är. Som att dra av ett plåster, man vet att det är dags men ångrar sig in i det sista. Det är dags nu, bit ihop och börja i ena änden. Packa kartongerna, skaffa ett jobb och lev drömmen.

En varm röst. Min lukt är inte densamma. Jag känner inte igen mig när jag tittar mig i spegeln. Vem är jag? Kan någon ta mig ur detta mellanting och skicka mig långt jävla ner på botten till ångest och helvete? Jag har en varm röst, med mjuka armar som håller mig hårt om natten och stryker mig över håret, men aldrig säger att det är okej. För jag gråter inte. Jag kan inte gråta. Jag har tappat mina tårar i ljustorpsån och skickat alla lögner på kollo. Jag kan göra rätt. Jag vet skillnaden mellan rätt och fel.

Luft. Att andas. Jag borde längta ut. Jag borde sluta röka. Jag borde vara ensam. Jag är stark. Ensam är stark. Försöker att gråta. Försöker att vara svag. Det går inte. Jag har en konstant gard. Konstant säker på att förlora mjuka armar till jobb och vardagstristess. Fitta fat djuptallrik. Rubba mig, knuffa omkull mig, få mig ur balans. Knulla mig sönder och samman, ge mig en käftsmäll och få mig att gråta. Gör mig gravid, tvinga mig till abort, stryp mig, håna mig, var otrogen. Ge mig en anledning till att köra ett rivjärn längs handlederna. Varför kan jag inte andas. Varför kan jag inte andas.

Jag har en axel att luta mig mot, med en varm röst som jag älskar att höra. Med snälla händer som stryker mitt hår på morgonen, ser till att jag äter frukost och lagar middag tills jag kommer hem. Ett leende som behandlar mig som en prinsessa. Men varför kan jag inte andas.

Packa kartongerna och lev drömmen. Ensam är inte stark. Varför kan jag inte andas. Varför kan jag inte gråta.
Luften är tom. Kall. Hård.
Som jag.
Jag fattar inte varför




Fri vers av strawberryaid
Läst 301 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2009-09-18 01:00



Bookmark and Share


    ej medlem längre
din text fascinerar mig. olika nivåer och bottnar. en inneboende skicklighet i ditt språk. tycker om dina "luftiga" partier mer, de lite tvetydiga och flyende. då man undrar, men inte vet. ibland blir det lite för konkret för min smak. men stilen ändå skön, laid-back.
2010-01-21
  > Nästa text
< Föregående

strawberryaid
strawberryaid