bussen mellan tillflykt och betlehem
(ja stockholm du vet)

och funderar över alla underliga människor
som verkar samlas i huvudstaden


en man stod vinglandes i ett hörn
krampaktigt hållandes i en ölburk
utstötte ljud som tagna från en sjörövarfilm

arrr aaar arrj mi lady

tänk
om han levat i rätt tid hade han varit riktigt modern
ett kap

nu är han sorglig och missanpassad



kvinnorna i stockholm måste ha en längre medelhjöd än de i resten av landet
för hur fan når man annars kläderna i klädaffärerna?


jag har hittat underhållning här med
att gissa exakt vart pendeltågen stannar så man kan stå på exakt rätt plats så man kan komma in först i konserven och på så sätt slippa stå och trängas

istället sitta och trängas


från reflektion i tunnelbanans glas
betraktar jag mig själv
inte för nära rälsen
men ändå tillräckligt nära för att få andra att stirra på mig

det är skönt med stockholm
att man aldrig behöver se samma människa igen

och jag kan grimasera åt jobbiga ungjävlar
råka ha för djup urringning
och rusa tuttarna av mig för att hinna med bussar
utan att behöva ”stå till svars” för någon sen

det är skönt
att ingen kommer minnas mig
skönt att man är en av så många som bara råkar se lite för länge i dina ögon
för även om du känner något träffas vi ju aldrig igen



det är skönt