Nu springer jag igen, från mig själv i den självmordsklara natten. Ekot av evigheten och ensamhet springer flåsandes vid min häl. Jag springer, jag faller, jag springer.... Ensamheten och evigheten kommer närmre..

Jag är rädd, känner tårarna tränger fram i mina mörka ögonhålor som färgas svarta av natten. Likt forsar trängar saltvatten ur hålorna som formas av globar. Jag vänder mig om..... snabbt.... Men hatet är kvar.... Ensamheten är kvar...... Jag är kvar......

I natten....

Dessa plågfulla andar piskar mig med sin isande andedräkt i nacken. när jag tar mina snabba steg i ultrarapid, när nattens varelser äter mig som en gam, som pickar ögonen ur ett ruttet lik. Varför? Varför föddes jag till denna planet.... Varför? Varför? Vem fan kan svara på det.. ekot slår tillbaks i mina trumhinnor likt en nyfödds korps vinge som slår hårt för att bära kroppen under den första flygningen, i rädsla. Med rädsla,  för att falla och aldrig mer vara....

I natten....