Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Det blir längre och längre...


Ont är något som är



Jag hörde ljud från nedervåningen, hörde honom tala. Jag smög fram, ställde mig vid trappan, tyst. Jag visste att jag gjorde fel, men jag stod där ändå, tyst. Jag kunde se honom glida ner, längs väggen. Sedan satt han så. Armarna vilande över knäna, örat mot telefonen, telefonen mot axeln. ”Jag vet”, sa han. Hans ena hand gled ner mot golvet, fingrarna lätt över dammet, smulorna.

Jag kunde se på hans blick vem han talade med. Aldrig öppen, utåt. Aldrig in i det som skulle ta vid, efter samtalets slut. Skamsen pojke, tänkte jag, och blev samtidigt starkt medveten om mina handflator. Kände en intensiv längtan efter hans hud, begär. Jag förde handen över ansiktet. Blundade. Luktade tvål. Jag var inte äcklig. Jag var inte det. Efter några minuter; en djup inandning från nedervåningen. ”Det finns olika sätt att leva, mamma, eller hur”? Och sedan tystnad. Inga diffusa skrapanden som tydde på att samtalet fortsatt i andra änden. Sakta sänkte sig ett obehag över mig. Jag blundade, hårt, kände hur det ryckte i ögonlocken. Ofrivilliga ögonrörelser, tvära kast. Var det ett samförstånd jag, i hemlighet, hade fått ta del av? En gemensam bedrövelse? Var det så det var? Kanske var det så. Det var något nytt, en ny position.

När jag svalde blev jag medveten om den dåliga smaken på tungan, som medicin. Jag stod så ett tag, armarna lätt korsade, händerna på magen. Mina egna ljud, sväljandet, hjärtslagen, tog allt större plats. ”Ok, vi ses på söndag, hej”. Och sedan, sucken. Jag hörde hur mödosamt det var för honom, att resa sig upp. Långsamt gick han bort från trappan, in i köket. Längtan i mina händer var nu borta. Handflatorna svettiga, lite kalla. Kanske visste han att jag hade lyssnat, jag kunde inte veta.

De satt ovanligt tysta nästa morgon, vid köksbordet. Radion avslagen. Smörgåsarna till hälften uppätna. ”Din sorg, är inte min sorg”. En anings tvekan i min röst, nervositeten avslöjad, men jag fäste min blick stadigt, på honom. Det var oundvikligt nu. Han vände sitt ansikte mot mig, andades beslutsamt långsamt. ”Om det är så du vill ha det”, sa han sedan, lugnt, ”jag kan inte göra mer”. Hans blick lika stadig som min, men sorgsen. ”Om det är så jag vill ha det? Om det är så jag vill ha det? Det är inte något jag vill, det är så det är”. Jag försökte tvinga min käke att slappna av, ville inte att rösten skulle förråda mig än mer, vidden av min förtvivlan. Sakta kupade jag händerna runt glaset, tittade ner. Några teblad hängde kvar längs kanten. Jag plockade upp ett, rullade det mellan finrarna.

”Du tittar på mig som om jag vore… som om jag vore defekt, skadat gods. Jag stryps, långsamt, fattar du det? Det är precis det som händer när du gör sådär, Vi skulle ju ha ett liv ändå. Var det inte det vi kom fram till? Det skulle fan inte vara såhär”! Han ryckte till vid svordomen. Jag tittade ner, på mina händer. ”Har jag någonsin sagt att…” ”Nej, du säger det inte. Vet du varför? Jo, för du behöver inte, säga det”. Jag var nu alldeles varm i ansiktet, sammanbiten. ”Jag trodde inte att jag skulle behöva förklara undertexten för dig, dig av alla människor”! Någonstans visste jag att jag var orättvis, men jag kunde inte sluta. Det tryckte i halsen, något starkare än gråt, men jag kunde inte definiera det. ”Jag trodde dig verkligen, jag gjorde verkligen det. Hur korkad får man vara”! ”Du”… Han tittade upp igen, mot mig. Hans armar hängde tungt längs sidorna, handflatorna utåt, uppåt. Jag som hade älskat den gesten så innerligt. Så utlämnande, försvarslös. Positionen, som ett väloljat trägolv för oss. Nu äcklades jag. Din handlingsförlamade jävel.

Jag gick ut. Bort ifrån köket, in i sovrummet. Satte mig på sängkanten, sparkade till mattan som skrynklats av mina hastiga steg. Jag insåg snart att jag valt en dum plats. Sängkanten kunde misstolkas som en öppning, att låta kropparna ta vid, där språket inte längre förmådde. Jag ville inte det, inte den här gången. Jag blundade, lyssnade, men inte ett ljud från köket.

1 år senare:

Det var en onaturlig plats för oss, att träffas på bibliotekets café. En äldre man vid fönstret, annars, bara jag. Den dammiga luften från tidningsavdelningen trängde sig in, blandades med doften av nymalet kaffe. Någonstans, längre in i lokalen, gav en radio ifrån sig ett svagt brus, popmusik. Ytterligare längre in; ljud av vatten och glas.

Jag kunde inte besluta mig för vilket bord jag skulle välja. Precis som jag inte kunnat välja plats för vårt möte. Det överlät jag, till honom. ”Jag väntar på mitt sällskap”, sa jag till den äldre mannen vid fönstret och nickade, lite för många gånger. Jag log ansträngt. Han rörde sig inte. Kanske var han döv, (det finns människor som är döva) eller så var han bara inte intresserad. Det var ju inte intressant, heller. Men jag behövde få höra min egen röst, få bekräftat att jag fanns, att jag stod upp, här, med mitt nickande huvud.

Till slut valde jag ett fönsterbord. Ryggen mot ingången. Tittade ut på bakgården. Den skulle ha kunnat vara vacker, men det är ingen som älskar den, tänkte jag. Sådant syns. En systempåse, till hälften dold av löv, en kvarglömd sko. Ljuset som bröt igenom trädkronorna. Skuggornas lek över planket. Jag rätade upp mig. Försökte slappna av i halsen, axlarna, fokuserade på utandningen. Ut med det bara, ut med det.

När han kom hade han redan handlat. Jag hörde honom inte, som jag tänkt mig. Han log, tittade på mina händer, mitt ansikte, min hud, fortfarande brun av solen. Jag drog ut hans stol. Min blick flackade. Jag försökte fästa den vid något, jag valde bordet. Jag strök med handflatan över den oljade ytan, försökte känna något annat, vad som helst, men det stockade sig i halsen. Flera gånger fick jag svälja impulsen att gråta. Det var så lockande, att låta gråten få vara mitt språk. Men det var för sent för sådant, nu. Tacksamt såg jag hur han ställde fram min tekopp, nickade menande mot honungsburken, och jag tog tillfället i akt. Med överdriven precision snurrade jag upp honung, på teskeden. Så lutade han sig fram, en aning, frågade; ”Hur har du det”? ”Jag är inte klar med boken”. Samtidigt som jag sa det hörde jag hur banalt det lät i sammanhanget. Jag log, tittade upp på honom med en ursäktande min. Om situationen varit annorlunda hade vi skrattat åt glidningen, den så uppenbara undanflykten. Nu fick den fungera, som ett bönesvar, frizon. Vi drack vårt te under tystnad. Överdrivet sakta.

Jag kände hur mina hjärtslag ökade, inte dramatiskt, men påtagligt. Han satte ned sin tekopp, på duken, nära min. ”Jag tog med mig tröjan”. Jag såg öppningen i hans hållning, den oskyddade blicken. ”Jag tänkte att”… Han hann inte avsluta meningen. ”Fint. Det var fint”, sa jag. Jag ville inte höra hans förklaring. Ville inte höra hur jag funnits kvar i hemmet, hans längtan efter mig. Tyckte inte att det var rätt, i alla fall inte rättvist. Mitt drag hade inte varit vackert. Det hade varit nödvändigt, men inte vackert. Det kan vara så. Livet kan vara på det sättet.

Vi satt tysta igen. Jag vet inte hur länge. Långsamt sjönk en tyngd ner i mig, i magen, benen. Ont gjorde det, men det övermannade mig inte. Han tittade bort mot utgången. För en stund tänkte jag att han skulle resa sig upp, och gå. Han gjorde inte det. ”Kom”, sa han. ”Kom”. Och då, trots allt det onda, reste jag mig.




Prosa (Prosapoesi) av Rakel Lorner
Läst 549 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2009-09-20 22:33



Bookmark and Share


  Mikael Lövkvist
Mycket bra skrivet. Välbeskrivna dialoger och känslostämningar.
2009-09-20

    tankepaus
din text fångade mig. mycket välskrivet. läsvärt!
2009-09-20
  > Nästa text
< Föregående

Rakel Lorner
Rakel Lorner

Mina favoriter
ego
Manodefensiv
pompeji