Nu sover solen annars så glittrande varm.
Dess tomhet skapar ett djupt omringande mörker
som förstorar tystnaden.

I tystnaden drömmer jag mig bort i det overkliga
eftersom verkligheten alltid dödat
de mänskliga drömmarna.

Drömmarna tar mig till dagar av ljus
tusen mil bort från mörker
dit solen lever om natten.

Jag sover i smek av solens vilande varma strålar
och i det svarta omringande
får den mig att behålla mitt ljus.

Jag önskar att jag varje kväll
kunde gå ned med solen
för att slippa tomheten i mörkrets omslutande makt.

Jag önskar att jag varje morgon
kunde gå upp med solen lika glad värmande
och kunna sända en solstråle till någon mer.