ok, himlen var gigantisk imorse, som en gulliversk ostkupa i klarblåst glas. fem över sju gick solen upp som en röd persimon över åkerkanternas persiljeblast.

gårdagskvällens storm över örebro län, puts väck, allting imse vimsiskt nytvättat.

men sen, en planka i pannan, och aoutch, ögonblicksverket fick trumhinnorna att ploppa ut ett snäpp av hjärnskvalpet inuti skallen. blunda, bita ihop, svälja gråtreflexen, återfinna orientering på uppåt och neråt, och så forsätta behjälpligheten jämte den oklanderlige mannen i hjullastaren.

det vore synd att gnälla, för jag fick faktiskt runda hela karlsborgs fästning senare idag, i detta strålande väder, varnäsverken. en ystert rapp och blåklintsblå vättern. med ett gredelint ömmande horn i pannan dessutom. inte ett stenkast från strandkanten stod jag. vinden friskade i och allt blev å-hej.

men sen, i skövde körde jag vilse, tja, inte helt åt skogen, men lagom så körtiden skulle hinna ta slut och man blir tvungen att hålla rast mitt i alltihop, och ringa hundraarton, och vara detektiv, och sinka kostsam tid. och till slut höra en halvlack speditör oja sig över att man bara hunnit dit och dit. suck. vem orkar strida för sin sak när klockan är tre och man inte ens hunnit fantisera om middagsmat, eller lunch, som det kanske heter.

vingla ner till sveriges aviga framsida och köa ner i tingstadstunnelen, med solen i framluggen, smutsig och hungrig. nu skulle den där persimonen gå ner igen, mitt i mina ögon. inte nog med det, trots bön om respit i hemmahamn, på åkeri, jaga vidare, koppla ännu en ny transportenhet och frakta söderut, utan mat i mun.

nåväl, nu en kopp rooibos och ett par havrekakor senare så planar nivåerna ut. allt tycks aningen värdsligt och imorgon är det redan gammalt. voivoi, är man typisk när man klagar. kanske bara lite korrekt gnällig.

månen står iallafall i ovan. det känns uppåt.