Det är folk överallt. Stressade, hispiga stockholmare flänger runt som höns, isolerade i sina egna världar, inslagna i varma halsdukar och långa jackor. De knuffas, måste komma fram, alla som kommer i vägen för dem är idioter, och idioter förtjänar en armbåge eller två mellan revbenen. Jag är väl en sån där idiot, som går mot strömmen, kommer i vägen för alla andra. Jag kan känna hur människor bara vill att jag ska försvinna när de går förbi mig, de muttrar något ohörbart som jag ändå förstår.

Ett myller av folk. Mitt i myllret står du, och mitt hjärta slår ett extra slag när jag ser dig. Du är klädd i varmt och stickigt, mössan har glidit ner till ögonbrynen, de gula gummistövlarna passar inte alls till resten av dina kläder, men de passar dig, och det är huvudsaken. Plötsligt tycker jag att solen - det lilla av den som faktiskt syns - lyser på dig och ingen annan. Jag vill komma nära dig, dela solen med dig, vi kan värma oss i den tillsammans. Det är så kallt att bara stå och titta på dig på håll. Jag vill att du ska veta att jag ser dig, men jag är för feg för att visa mig för dig.

Stockholm mullrar, ljud som man sedan länge är så van vid. Det är Stockholms alla miljoner bilar, tunnelbanan som snabbt kryper under våra fötter, människornas eviga pladder, någon demonstration på Plattan. Men jag hör inte något av det där, inte nu. Jag hör bara dina gummisteg och dina andetag, och om jag lyssnar riktigt noga kan jag nog höra dina varma hjärtslag också. Du är på väg bort ifrån mig, du går lugnt och stilla, du har inte bråttom som alla andra. Jag har bråttom. Jag vill inte sluta se på dig, inte än. Du får inte försvinna nu. Så jag följer efter, blir en sådan där person som jag hatar. En som knuffas, måste komma fram, alla som kommer i min väg måste vara idioter och jag armbågar dem mellan revbenen.

Du är på väg mot Gamla Stan. Du virar halsduken ett varv till om din hals när du går över bron, över Strömmen. Här drar vindarna förbi, de sliter i ditt röda hår och din tjocka kofta fladdrar. Stövlarna gnisslar mot den frostbelagda marken. Jag blir avundsjuk på frosten, som får dela solen med dig, som får glittra i ljuset och göra dig ännu vackrare. Du är omgiven av paljetter.
Frosten runt mina fötter glittrar inte. Den är inget mer än fruset vatten. Fruset vatten som krasar under dussintals fötter, fruset vatten som dör.

Du är många steg framför mig, men det är färre människor här, så jag kan se din vackra gestalt guppa framåt över kullerstenarna klart och tydligt. Det är mest turister här, och de har inte bråttom och de tar inte plats. De betraktar, vinklar glatt sina kameror upp mot slottet och dess kyliga väggar, fångar Stockholm så som det ser ut precis just nu. Kallt och trist, vinter. Jag kan enkelt undvika alla glada japaner, jag bara går förbi dem, håller mitt avstånd till dig. Jag vill inte skrämma dig. Jag vill bara se på dig.

Det är faktiskt ganska charmigt i Gamla Stan. Ganska vackert. Kullersten, alla gamla hus och dessa smala små gränder och gömställen som trots den kalla luften lyckas hålla värmen. Husen känns högre här, förmodligen för att alla gator är så smala. Med en ansträngning tittar jag upp mot himmelen istället för på dig, skymtar gröna hustak som leker med molnen och den illvilliga vinden. Det är ganska mörkt här nere bland turistlockande låtsastroll och illa tilltygade stadsduvor. Solen når inte ner hit, den speglar sig i de stängda fönstren på de översta våningarna i byggnaderna. En och annan solkatt smyger sig smidigt ner och lyser fläckvis upp gatan, bländar dem som tittar åt fel håll. Men jag tittar inte åt fel håll. Jag tittar på dig, jag ser bara dig.
Solen värmer inte ens dig längre. Då är vi två, vi delar kylan och vi delar mörkret och det känns skönt. Du börjar huttra, du är kall och jag vill hålla om dig. Jag vill våga komma närmare, våga se dig i ögonen.

Och det är precis då du stannar och vänder dig om. Du ser mig i ögonen. Du ler lite försiktigt sådär, höjer ögonbrynen och får mössan att kasa ner ännu lite till. Jag stannar också, mållös. Lägger märke till att dina ögon är bland det vackraste jag har sett i hela mitt liv. Jag vill behålla ögonblicket för evigt, spara det i en fin liten guldask och ta ut det närhelst jag vill känna mig lycklig. Jag ler tillbaka mot dig och jag kan se att du skrattar inombords, och det är med det skrattet du tar mitt hjärta innan du vänder dig om igen och fortsätter att gå. Du lämnar mig här på de smutsiga kullerstenarna, bland förtidigt julpyntade skyltfönster och nerkissade portar. Jag vågar inte följa dig längre, utan vänder om, går mot obestämd riktning. Din blick finns intatuerad på min näthinna, den försvinner inte, och jag vill inget hellre än att den ska vara kvar där för evigt. Jag blundar för att se den tydligare och jag hoppas att jag aldrig kommer glömma bort den. Jag saknar dig redan och jag svär tyst över att jag är så feg.

Människomyllret sluter sig om mig igen. Jag har inte bråttom längre. Stockholmarna jäktar runt, slår sig fram genom folkmassan. Jag är väl en sån där idiot, som går mot strömmen, kommer i vägen för alla andra. Men jag kan inte ens känna armbågarna. Jag kan bara tänka på dig och dina gula gummistövlar.