Linnea. Första gången hon dök upp var en kväll i november. Just den kvällen skulle komma att förändra mitt liv, bita sig fast i hjärnan på mig som en illvillig blodigel. När någonting dör föds något annat. Gammalt ut, nytt in. Kvällen skulle följas av ett inre, ohanterligt kaos. Men det visste jag inte då. Och nu är det försent att förhindra det.

Jag minns smattrandet mot fönsterrutor och den jordiga lukten som flöt in genom den öppna balkongdörren. Oväder. Spöregnet verkade vara ute efter att förinta, som ett skyfall av vässade hajtänder. Ett träd blåste omkull över en kvinna som promenerade förbi med sin hund. Det blev ett himla liv med ambulanser och poliser och grannar alldeles uppe i varv nere på gatan, men varken kvinnan eller hunden hade haft någon änglavakt. Bägge två omkom. Mina vänner och jag hade suttit tre våningar upp bakom en betongvägg, i Lias lägenhet. Smällen när trädet föll överröstade vinden och regnet, och fick oss att rusa ut på balkongen. Och där såg vi döden för första gången. Ett sådant tragiskt och abrupt slut på ett liv som precis börjat, tänkte vi och tog varandras händer.

Vi pratade länge om döden efteråt, om hur lätt saker liksom flyter bort mellan fingrarna på en utan att man kan göra någonting åt det. Vi tände ljus och sörplade te. Luften var liksom tjock av alla tankar och sorger och saknad av gammalt som dött ut, vi var rätt obehagliga till mods alla fem när dörrklockan som plötsligt fyllde lägenheten fick oss att vakna till. Lia öppnade förstås, det var ju hon som var herre i huset. Vi hörde henne prata med någon ute i hallen. Någon minut senare kom hon tillbaka in i rummet med ännu en tjej strax bakom sig.

Det första jag lade märke till var ögonen på den nyanlända. Gröna, uttrycksfulla. De tycktes be om tillåtelse att få nå fram. När hon mötte min blick var det som att översköljas av kristallvatten, pulsen ökade och läpparna blev torra. Det ögonblicket bär för alltid med sig lukten av smältande stearin.

Hon pratade. Som en kolibri dansade en röst len som sammet över rummet och rakt in i mig. 

"Hej."

Ett enda litet ord.

Riktat direkt mot mig, jag svär att det var det.

Plötsligt väldigt intresserad av en mörk fläck på en sliten golvplatta slog jag ned blicken, men närvaron av hennes existens var som klister, klibbade mot huden och ögonen och framför allt mot en obestämd punkt inne i magen. Det skrämde mig lite grann, på ett spännande och lite märkligt sätt. Vem var hon egentligen?

"Sätt dig någonstans, jag går och kokar nytt te."

Lia snuddade nästan obemärkt vid den nyas högra hand och försvann ut i köket. Den nyanlända vilade i våra händer nu. Jag undrade om hon kände någon av de andra eller om hon var lika spännande ny för dem som för mig. Hon sjönk ned på en stor, molnfluffig kudde bredvid fåtöljen, därifrån gav hon mig full uppsikt över henne. Som en ängel på sitt moln, tänkte jag. Kanske utmanade hon mig, kanske såg hon på mig vilket intresse hon väckt. Tanken generade mig.

Som vanligt var det Bea som tog ordet:

"Vad heter du då?", frågade hon. Inte på något stöddigt vis, utan bara ärligt nyfiket.

"Linnea", svarade hon. Den gröna blicken till en början fäst på Bea, men efter en stavelse helt fokuserad på mig. Uppsynen lite förändrad nu. Hon behövde inte längre be om att få nå fram till mig, dörren var redan öppen. Bortblåst, sönderskjuten.

Efter kvällen hos Lia dröjde det inte länge förrän vi möttes igen. Bara några dagar senare sprang vi ihop på en busshållplats, trötta och lite borta i blicken men glatt överraskade över att stöta på varandra igen. Regnet hällde ned över oss, vi var dyngsura eftersom varken hon eller jag hade något paraply. Det visade sig att vi båda skulle med samma buss - hon för att besöka sin gamla mormor som låg sjuk och antagligen inte skulle bli frisk igen, jag för att komma hem igen efter en lång skoldag. Jag hade själv inte varit med om någon närståendes bortgång, så jag blev rädd att råka säga något klumpigt, men Linnea verkade ta det hela med ett beundransvärt lugn. Hon sade:

"Mormor är inte rädd för döden, hon välkomnar den med öppna armar. Hon säger att hon har levt ett gott liv, att hon inte kunnat vara mer stolt över vad hon åstadkommit. Upptäckt världen och uppfostrat sju ungar. Ja, herregud ... hon har alltid varit en klippa, mormor."

Lite vemod i blicken tyckte jag mig kunna ana, men Linnea visade inga spår av rädsla. Kanske såg hon inte döden som något skrämmande. Hon skulle naturligtvis sakna sin mormor oerhört mycket när hon försvann, men jag tror faktiskt att tanken på någonting bortom det här livet fascinerade henne.

Med tanke på vad som skulle hända en tid senare hade hon nog en väldig äventyrslust puttrande under skinnet, otåligt väntande på att bara få explodera. Sådant kan aldrig vara hälsosamt - sprängfärdiga känslor instängda i kroppen.

Bussen kom, och vi klev på. Jag slet av mig mina dyblöta skor under sätet och drog upp fötterna under mig där jag satt. Linnea följde mitt exempel. Lampan i taket rakt ovanför föll över hennes ansikte och fick de små vattendropparna på huden att glittra. Så vacker hon var, till och med i regnstripigt hår och utrunnet smink.

"Är det långt tills du ska av?", frågade jag nyfiket, ville helst inte att hon skulle gå av alls utan stanna för alltid så jag kunde lära känna henne ordentligt.

"Ja. Eller ... så värst långt är det väl egentligen inte, tror jag.", började hon och skrattade till. "Jag vet vad hållplatsen heter, men är inte helt säker på hur det ser ut där. Jag brukar inte åka med den här bussen så ofta."

Jag nickade och gjorde det bekvämt bakom ryggen.

"Vad heter hållplatsen?"

"Snöromsvägen, har jag för mig.", svarade hon och bet sig lite fundersamt i underläppen. "Vet du om det ens finns en hållplats som heter så?"

"Ja då, den är alldeles efter min."

Nu skulle jag ha sällskap hela vägen hem.

Jag betraktade henne under tystnad. Att möta hennes blick var rent elektriskt, men jag gillade det. Ögonen utstrålade en sådan intensitet. Hon log mot mig och frågade:

"Är du kär i någon just nu?"

Nervösa fjärilar började göra uppror i min mage, jag var tvungen att blinka några gånger innan jag var kapabel att svara.

"Kanske det."

Drog ett djupt andetag. Själv visste jag ärligt talat inte om jag faktiskt var kär eller inte. Linnea förblev tyst, men hennes kroppsspråk tydde på att hon försökte läsa resten av svaret i mitt ansikte. Mitt hjärta verkade plötsligt bulta alldeles för högt. Jag fuktade läpparna och såg henne göra detsamma. Till slut började Linnea prata igen.

"Kärlek är överskattat. Kom ihåg det."

Leendet hade bleknat från hennes läppar. Jag blev med ens väldigt osäker, visste inte riktigt var jag skulle göra av blicken. Skärp dig, förmanade jag mig själv. Var inte en tönt.

"Jag blir sällan kär.", fortsatte hon. "Naturligtvis händer det, men det brukar alltid sluta med att jag inser att det är någonting som inte räcker till."

"Oj", utbrast jag. "Varför då?"

"Jag vet inte riktigt. Den där himlastormande förälskelsen har inte varit så speciell för mig som folk beskriver den. Eller så har jag helt enkelt inte drabbats på riktigt än. Kärlek är så ... överskattat. Som sagt."

Jag funderade över vad hon sagt. Linneas sätt att se på kärlek var väldigt annorlunda mot mitt. Var hon rädd för kärlek? Nej, det trodde jag inte. Kanske sökte hon helt enkelt efter något större, ett äventyr, en nära-döden-upplevelse, vad som helst som kunde skaka om hennes värld.

Hon drog hastigt efter andan som för att säga någonting mer, men knep i sista stund ihop läpparna för att hindra orden från att nå luften. Slog ned blicken och började vira en lös tråd från kjolen runt pekfingret.

"Jag är nog inte som alla andra", mumlade hon. Hela hennes kroppsuttryck var plötsligt väldigt hårt och kallt. Jag ville ta henne i handen och låta mjuk energi flöda mellan oss, men visste inte alls hur det skulle tolkas av henne. Så jag behöll händerna knutna i knät och kastade en blick ut genom det immiga bussfönstret. Regnet studsade fortfarande likt en störtflod mot asfalten, och en krypande känsla av att någonting betydelsefullt var på väg att försvinna virade sig runt huvudet på mig. Synfältet krängde till. Borde jag säga någonting nu, frågade jag mig själv. Strupen knöt ihop sig.

"Man behöver sällan vara som alla andra", sade jag slutligen med halvkvävd röst. Linnea höjde huvudet och mötte min blick igen.

"Nej. Det är sant", höll hon sakta med. "Men ibland önskar jag att jag fungerade lite mer som vanliga människor. Att jag kunde uppfyllas lika entusiastiskt av vardagliga saker som man vanligtvis brukar känna sig lycklig av. Det är som att jag har en mur omkring mig. Som att världen inte riktigt kan ta mig till sig och att jag inte heller kan nå ut."

Jag hummade medan jag i tanken blixtsnabbt förflyttade mig till då jag fick mitt första intryck av henne. Blicken som bad om att få nå fram, det intensivt gröna uttrycket som gjorde det omöjligt för mig att stå emot. Det stämde på något läskigt vis väldigt bra ihop med vad hon sade nu. Jag kände någonting i magen snöra ihop sig när det gick upp för mig hur det måste vara för henne. Så ensamt. Så ... monotont.

Det var uppenbart att Linnea tvekade innan hon gjorde nästa uttalande, men det kändes bra att hon beslöt sig för att delge mig det.

"Men med dig är det speciellt. Det känns som att ... som att jag når fram på något sätt. Det är konstigt."

Hon tittade ner igen. Effekten av hennes ord var överväldigande. Wow, tänkte jag, men ögonblicket varade inte länge.

Bussen svängde plötsligt till och förlorade fästet mot vägen. Linnea skrek till. Jag kände hjärtat öka tempot alldeles för snabbt - blicken kunde inte fokusera och händerna letade krampaktigt efter något att hålla i sig i. Bussens tyngdpunkt höll på att förflytta sig, vi färdades inte längre i rätt riktning.

Med en känsla av stark surrealism såg jag bilar och träd svischa förbi utanför fönsterrutan. Våldsamma tjut från biltutor försökte panikartat överrösta varandra medan bussen sladdade över i fel körfält och med en skrämmande smäll kraschade in i en gatlykta.

Några sekunder passerade då allt blev alldeles knäpptyst, sedan stegrades ljudvolymen kaosartat.

"Wow, vilken jävla smäll", hörde jag Linnea säga med mjuk röst alldeles intill mig. Jag hade fortfarande inte riktigt kopplat vad som hänt, och en replik som den där kom minst sagt oväntat. Men att det blivit en förbaskad ljudlig smäll hade Linnea fullkomligt rätt i.

 Hon lade varsamt sin hand mot min arm och skrattade till.

"Vi måste ut härifrån. Jag känner att jag behöver utrymme nu."

Jag stirrade på henne. Aldrig hade jag träffat någon som skulle ha reagerat på det här sättet av att vara med om en busskrock.

"Kom igen nu!", viskade hon otåligt och började snöra på sig sina skor. Efter att ha blinkat några gånger var jag med i matchen och klev i mina skor jag med. Sedan trängde vi oss fram till chauffören och bad om att få dörren öppnad. Stackaren verkade alldeles chockad. Blek i ansiktet och helt darrig var han, men han lyckades öppna bussdörren för oss. Vi hoppade ut.

Kaoset var om möjligt ännu värre utanför bussen. Det var bilar och människor, huller om buller, överallt. Linnea tog min hand och ledde mig genom röran och vidare bort längs motorvägen. Vi fortsatte gå medan ljudet av kaoset vid bussen avtog. Linnea höll kvar min hand hela tiden, vände då och då på huvudet för att betrakta mitt ansikte för att se ifall allt var okej. Jag följde efter utan frågor, hade nog ingenting emot att bara följa efter just då. Fastän det var mörkt och att det regnade, och trots vad jag nyss varit med om, kändes det bra att bli ledd av Linnea.

Vi passerade två busshållplatser på vägen genom mörkret. Vid den tredje stannade vi, slog oss ned på bänken i busskuren och väntade på att nästa buss skulle anlända. Linnea hade fortfarande inte släppt min hand, utan kramade den lätt där den låg sammanflätad med hennes. Länge bara satt vi där, utan att yttra ett ord. Jag lade märke till de små rökmolnen som bildades av vår andedräkt. De visade att vi börjat andas i samma takt.

"De blir inte oroliga över att du kommer sent?", frågade jag slutligen. Linnea skakade på huvudet.

"Nej, det tror jag inte. De har nog börjat ... vänja sig. Vid att jag kan vara lite oberäknelig."

Det kändes inte som att jag skulle bli klokare av att fråga mer om det, så jag teg. Linnea makade sig närmre mig.

"Jag fryser lite grann", mumlade hon intill mitt öra. Själv frös jag inte ett dugg, och med ens kändes min halsduk överflödig på mig. Jag erbjöd Linnea att låna den, och det gjorde hon gärna. Nu skulle min halsduk lukta som henne. Jag log.

Efteråt kunde jag inte få Linnea att försvinna ur hjärnan på mig. Ibland cirkulerade hon bara lite i bakgrunden, andra gånger nästan kusligt skarp. Det var som att hon bestämt sig för att trycka undan alla andra tankar jag behövde. Vi krockade ihop några få gånger, jag blev lika överraskad varje gång. Hon fick mig att berätta om mig själv, ibland fick jag dåligt samvete över att jag stal hennes tid. Jag var alltid dummare än henne. Men så var jag ju två år yngre också.

Och plötsligt var jag inte längre intresserad av någonting överhuvudtaget. Förutom henne. Hela timmar kunde jag ligga på sängen och försöka sätta fingret på varför allt med Linnea verkade så surrealistiskt. Som en dimmälva och ett skogsrå på samma gång var hon. Trots att mötena hade varit få hade hon lyckats trollbinda mig totalt - det fascinerade mig.

Det kom en kväll då jag hade huset för mig själv. Hela övriga familjen hade pressat in sig bilen för att försvinna iväg till släktingar långt ute i skogen för ett par dagar, och i deras frånvaro kunde jag andas på riktigt för första gången på länge. Ute var det tungt grått. Träden verkade försöka tränga in genom fönstren, husets alla livlösa rum fylldes av ljudet av löv och grenars utdragna skrapande mot sextio år gammalt glas. Jag låg på soffan i vardagsrummet med slutna ögon och stängd mun. Tv:n var avstängd, lamporna släckta. Utifrån kan det inte ha sett ut som att det var någon hemma alls, vilket gjorde det så märkligt att dörrklockan plötsligt ringde.

Jag vred instinktivt huvudet mot ytterdörren, drog undan en hårslinga bakom örat. Tänkte: vem i hela världen kommer hit vid den här tiden?

Golvplankorna i knarrade plågat när jag smög bort för att möta vem det nu var som hade kommit. Jag såg en grå jacka med axlarna täckt av regnvått hår genom fönstret bredvid dörren strax innan jag vred om låsvredet och öppnade. Höll andan. Ett, två, tre - tystnad. Sedan:

"Mormor är i himlen nu."

Linnea. Allvar hårt som sten i blicken.

"Jag vill att du följer med mig", sade hon, förvånansvärt befallande för ha en så mjuk röst. Jag frågade inte, följde bara. Mindes vad hon sagt om att hennes närmaste börjat vänja sig vid att hon kunde vara lite oberäknelig. Det slog mig att jag gillade att inte riktigt veta vad jag gav mig in på.

Hon tog mig med bort längs stora vägen, förbi trötta gatlyktor och överkörda grodlik på asfalten. Vid bron stannade hon och tog mig i handen. Började sakta gå ut på betonglänken mellan de två sidorna av ån. Jag huttrade till. Vinden var av is och min jacka hade alldeles för många springor att leta sig in genom. Tur att Linneas hand var varm.

Vi satte oss på broräcket. Om jag lät bli att tänka på det forsande vattnet under mig svindlade det inte så farligt. Linnea betraktade mig med en blick mer intensivt grön än vanligt. Hon rynkade pannan som under djup koncentration och snart framträdde ett stegrande glitter i hennes ögon.

"Du", viskade hon. "Jag tror jag vet hur nu."

Hur vadå?, hade jag kunnat fråga. Men det gjorde jag inte.

Linnea höjde sin fria hand upp mot mitt ansikte, lät fingrarna smeka längs käkbenet och bak över håret. Små rysningar av välbehag sköt ned genom ryggraden på mig. Jag borde ha misstänkt någonting redan då, men naturligtvis inte. Inte alls, inte överhuvudtaget.

Och så lutade hon sig närmre mig. Vred mitt huvud med len hand och lena fingrar och såg djupt in i min hjärna, in i mina innersta tankar och gömda skrymslen. Och så kysste hon mig.

Helt lätt snuddade hennes läppar vid mina. Sedan lite intensivare, jag kände smaken av längtan i luften. Kände smaken av det röda som pulserade under den tunna huden på hennes läppar, kände smaken av mjuk tunga och hud som var Linneas och bara hennes. Genom slutna ögon frigjorde hon en viskning som skar genom luften som rakblad genom hud.

"Det var du hela tiden. Som behövdes." Ett leende i mungipan. "Nu vet jag, helt säkert."

Återhållen andning. Jag slog upp ögonen, försökte förstå.

"Vet säkert vad?"

Viskade tyst, som för att hon inte skulle höra, som om jag visste att svaret skulle ödelägga en hel värld.

"På att jag lever."

Utan förvarning kastade hon sig bakåt, ut över räcket. Hon blev ett med vinden. Hade lycka i blicken. Föll, föll, föll. Vacker som en födelse flög hon genom luften. Tiden upphörde, fanns inte. Hon var allt och evighet och störtade mot avgrunden, bröt vattenytan med en graciös krusning. Sjönk ned i strömmarna, åts hel av vattnet och var. Borta.