Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

v.40-41 oktober 2009

när trösten är ljusår längre bort

än gråten.




vill ni se en stjärna? snälla kolla inte på mig, jag vet inte

vill ni se en stjärna?

se på mig

 

fuck heller.

 

det kom en tid

då jag började ifrågasätta mitt namn

en tid då jag började fråga mig

om jag är värd att kalla mig själv glad

då jag började undra djupt inom mig

vad det var som gjorde mig så svagt lysande

glanslös och så motsatsen till lockande

att komma nära

en tid då mitt hjärta föll som en sten

varje gång jag missade ett vägskäl

missade en hand som kunde varit utsträckt

 

once in a lifetime

j a g  v i l l  i n t e  h ö r a  s å n t  d ä r

 

det kom en tid då jag började resonera med mig själv

 

hon har varit med om mycket svåra saker

ville jag säga till mig själv, om mig själv

för att förklara orsaken till mina problem

men det är inte sant

orden sprack

och visade en lycklig barndom

en bra uppfostran

en trygg grund

inget vidare utseende kanske

och mina ord ligger inte riktigt rätt

 

men aldrig att jag

förtjänar din röst

så nära mitt öra

 

det närmsta jag kommer dig

stjärna

är en jord långsamt roterande runt dig

aldrig röra dig

bara tillräckligt nära

för att kunna överleva

 

det kom en tid då jag började

granska mig själv mer kritiskt i spegeln

undrade varför jag aldrig haft anorexia

en tid då jag kom på mig själv med att strunta

i mina nariga läppar

det kändes som ett nederlag

 

en tid då alla var upptagna

och jag bara intagen

indragen i trötthet och min självkänsla

kröp in längst in i mig och försattes i sömn

eller snarare dvala

och ingen främmande människa väckte den

med ord som

 hej, ursäkta, ditt leende gjorde mig så väldigt glad, och du verkar som en härlig människa

 

det kom en tid då jag kom på mig själv med att inte le så mycket

alls

en tid då jag mumlade

och sa

jag är trött                                                                                                         jag har många vänner en helt annan dag

en tid då jag gjorde mig osynlig

av osäkerhet för att duga

åt alla som ännu inte var mina vänner

aldrig blev mina vänner

 

jag ryser när jag tänker tillbaka

 

det kom en tid då mina fingrar

var ständigt stela och kalla

och jag inte vågade sträcka ut dom

för att någon skulle värma dom i sina händer

av rädsla att min kyla skulle spridas

som en mårra som släcker all värme och ljus

 

en tid då jag inte ville släcka er

även om jag själv var en supernova

eller ett svart hål

 

det kom en tid

då jag önskade att 

en ny, helt annorlunda tid

var på hastigt intåg.




Fri vers av HerrGlad
Läst 376 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2009-10-04 21:35



Bookmark and Share


    Lilla fröken söt
men jag finns. ganska olika.
vi är lika olika <3
2009-10-07

  inutimonster
...och du är för övrigt hur fin som helst! hela du! och så har du utvecklats något otroligt när det kommer till skrivandet, det finns ju guld här!

kornelia!
du är guld!
2009-10-05

  inutimonster
"en tid då jag inte ville släcka er"

så jävla bra. puss!
2009-10-05

  JohannaCarlsson
Jag får hålla med Puck. Himmel vad glad jag blev när jag såg att du lagt upp en ny text. Nu är ögonen fulla med tårar.
För finfinafinaste Kornelia! Jag vet inte, men jag hoppas.
Hoppas att det inte alls är såhär du känner dig.
För finfinafinaste Kornelia, du är helt underbar. Finfinafinaste. Sådär du vet så att man ryser lite. för isch vad glad jag blev när jag såg dig utanför intersport där. När du såg alldeles vilsen och snurrig ut. Och när du log och jag blev jätteglad.
För finfinafinaste Kornelia, du är så brabättrebäst på så många saker. Dina dikter är ju fantastiska för att bara nämna en grej. Att du sen är väldigt kreativ över lag, fantastiskt duktig på att lyssna och peppa, har jättebra musiksmak, låter mig få se Lasse tillsammans med dig. Det är saker som gör dig helt fantastiska.
Och jag tänkte ta mig till Jönköping någon gång inom de närmaste veckorna. Kanske kan du ta min hand så går vi åt samma håll?
2009-10-05

  Moa Paulsson VIP
å, kornelia,
jag blev så glad när jag såg att du skrivit igen,
och nu gråter jag,
för är det verkligen så du ser på dig själv?
eller är det kanske imperfekt?

jag vet inte, gissar inte, men du är så sanslöst bra på att skala av allting till en alldeles naken liten tanke,
alldeles sådär sårbara ord
och jösses vad jag saknar ord.
jag får väl applådera,
och säga att du lyser.
du lyser som sjutton,
både med din skönhet och din begåvning
iallafall för mig.

tusen pussar.
(ps. får jag skriva ett brev till dig, fastän jag inte fått något än, eller blir det orättvist mot dig då?)
2009-10-04
  > Nästa text
< Föregående

HerrGlad
HerrGlad