|
v.40-41 oktober 2009 när trösten är ljusår längre bort än gråten. vill ni se en stjärna? snälla kolla inte på mig, jag vet intevill ni se en stjärna? se på mig
fuck heller. det kom en tid då jag började ifrågasätta mitt namn en tid då jag började fråga mig om jag är värd att kalla mig själv glad då jag började undra djupt inom mig vad det var som gjorde mig så svagt lysande glanslös och så motsatsen till lockande att komma nära en tid då mitt hjärta föll som en sten varje gång jag missade ett vägskäl missade en hand som kunde varit utsträckt
once in a lifetime j a g v i l l i n t e h ö r a s å n t d ä r
det kom en tid då jag började resonera med mig själv
hon har varit med om mycket svåra saker ville jag säga till mig själv, om mig själv för att förklara orsaken till mina problem men det är inte sant orden sprack och visade en lycklig barndom en bra uppfostran en trygg grund inget vidare utseende kanske och mina ord ligger inte riktigt rätt
men aldrig att jag förtjänar din röst så nära mitt öra
det närmsta jag kommer dig stjärna är en jord långsamt roterande runt dig aldrig röra dig bara tillräckligt nära för att kunna överleva
det kom en tid då jag började granska mig själv mer kritiskt i spegeln undrade varför jag aldrig haft anorexia en tid då jag kom på mig själv med att strunta i mina nariga läppar det kändes som ett nederlag
en tid då alla var upptagna och jag bara intagen indragen i trötthet och min självkänsla kröp in längst in i mig och försattes i sömn eller snarare dvala och ingen främmande människa väckte den med ord som hej, ursäkta, ditt leende gjorde mig så väldigt glad, och du verkar som en härlig människa
det kom en tid då jag kom på mig själv med att inte le så mycket alls en tid då jag mumlade och sa jag är trött jag har många vänner en helt annan dag en tid då jag gjorde mig osynlig av osäkerhet för att duga åt alla som ännu inte var mina vänner aldrig blev mina vänner
jag ryser när jag tänker tillbaka
det kom en tid då mina fingrar var ständigt stela och kalla och jag inte vågade sträcka ut dom för att någon skulle värma dom i sina händer av rädsla att min kyla skulle spridas som en mårra som släcker all värme och ljus
en tid då jag inte ville släcka er även om jag själv var en supernova eller ett svart hål
det kom en tid då jag önskade att en ny, helt annorlunda tid var på hastigt intåg.
Fri vers
av
HerrGlad
Läst 417 gånger och applåderad av 7 personer Publicerad 2009-10-04 21:35 
|
Nästa text
Föregående
HerrGlad |
