Den spruckna vägen till kärlek,
tycks fallera från nya banor.
Min hand stretar där likblek,
krampartat kring gamla vanor.

Under ett regn fastnar andras blickar,
när deras händer vid ett paraply -
omsorgsfullt tillsammans klickar.
Men själv känner jag bara avsky.

Min sinnesstämning faller trasig sönder -
inom kärleken tycks alla ramar försvinna.
Natten väcker mig ur en sömnlös blunder,
för att visa hur mitt hjärta brinna.

Tills den dag vi inte längre möts i sorg,
när handen möter den okända flickans närhet.
Vi står vid foten av kärlekens stora torg,
och jag lovar henne att sluta som poet -

för att evigt älska hennes ljuvliga skönhet.