Jag hann inte skrika innan det hann att attackera. Jag kunde garantera att jag hörde Exander skrika på mig. Men medan jag skrek hackade jag mig fast vid någonting. Jag kände att det var slemmigt och fuktigt där inne vart jag var. Det strömmade ljus in ett litet tag. I det lilla taget hann jag se att det var slemmigt, rött och en mycket människoskelett. Det jag höll mig fast mig i var ett ben med en mot på. Det var skelett som allt annat. Jag kastade det äcklat bort det, fast det borde jag inte ha gjort. Jag ramlade och blod började att spruta överallt. Jag fortsatte att skrika. Jag föll längre och längre ner, tills jag kände någonting varmt, tjockt vätska jag landade i. Blodet fortsatte att spruta. Nu kunde jag tänka klart. Jag kunde döda det inifrån, istället för att slösa energi på att döda det utifrån, som Exander gjorde. Jag kände hur ben började att ramla ner på mig. Jag nog något ben och sedan simmade jag till en ’’vägg’’ av den här soppan. Jag borrade in den i köttet. Jag hörde ett vrål. Jag höll för öronen. Jag kände en hård duns, och sedan strömmade soppan nedåt. Jag slöt som en liten kotte i en flod. Sedan såg jag solljuset, fast den var mest grå. Jag var kladdig och… naken! Jag skrek över den överraskning. Min kläder hade fräts sönder. Där stod jag i en röd sölja som var som fast klistrad på kroppen som var omöjlig att ta bort. Sörjan var knallröd, som tur såg man inte genom sörjan.
- Exander! Skrek jag och började springa, men det borde jag inte ha gjort.
- Jenniefer! Skrek Exander och kom för att krama mig.
Jag kände hur sörjan började att stelna. Jag fastnade i en pose som jag stod på väg att börja springa och jag sträckte ut händerna. Munnen var vidöppen. Jag kunde inte ens röra munnen. Snart var jag helt stelnad.
- Jenniefer! Skrek Exander och tog emot min stelnade kropp som var på väg att falla.
Jag kunde inte tala. Knappt tänka. Allt vart bara dimmigt. Ett enda sudd. Allting suddades ihop.
- Jenniefer! Skrek Exander hörde jag.
Jag tog upp mig och satte mig under sin arm och började gå runt någonting. Allting bar ett stort sudd. Snart vart allting svart.
När jag vaknade var jag vid monstrets svans. Jag låg på marken i samma pose som jag hade från början. Jag kände hur det började lossna från min kropp. Det började mjukna upp, men den ville inte ifrån kroppen. Jag kände hur någonting sökte sig till halsen. Den röda sörjan från fötterna hade börjat att söka sig uppåt. Min fötter vart bara, till knäna men efter knäna slutade den. Jag började att kvävas. Jag fick ingen luft. Mina lungor höll på att sprängas om de inte skulle få syre snart. Jag rullade ner från kanten som jag hade balanserat på och snart stötte jag till Exander. Men han hann inte göra någonting innan det vart svart, igen.



- Jennie, Jennie! Hörde jag någon säga, med silkeslen röst. En kvinnoröst.
Jag öppnade ögonen och såg ljusblå himmel. Jag kände någonting som var fluffigt. Jag såg någon som jag kände igen, men kunde inte komma på vem det var.
- Vem är du? Frågade jag.
- Känner du inte igen mig? Frågade hon bedrövligt.
- Jag känner igen dig, men jag kommer inte på vart ifrån.
- Jag dog när du var fem…
- Farmor! Skrek jag och kramade henne.
Jag såg att jag hade legat i en vit himlessäng. Allting var vitt förutom alla människor, och himlen. Alla bar vita kappor. Allting var vitt. Jag var i…
Himlen.