Jag hade redan börjat gå. Men Canon hann ta tag i min hand.
- Du måste ha någonting som är personligt, sa han allvarligt.
- Jag har ingenting personligt, eller någonting som är viktigt för mig, sa jag.
- Ta ditt hår då! Fräste han, och hans ögon blev gula och han klämde i min hand så att han bröt den nästan.
- Aj, kved jag. Jag ryckte loss min hand och blåste på den fast det hjälpte inte mycket.
Han tog en upp en kniv hur hans morgonrocksficka och hade den i högsta hugg och sedan började han gå mot mig. Jag stirrade på han. Han skulle precis hugga till innan farmor hann ta tag om hans hand och ryckte logg kniven.
- Vad i järnspikar gör du? Fräste hon åt Canon.
Kan skakade på huvudet och snart var hans vanliga ögon tillbaka. Han tog kniven och skar av ungefär fem centimeter av mitt hår och tog en tråd från min tröja och knöt den runt mitt hår.
- Här, sa han och gav den åt mig. Du måste skydda den med ditt liv. Trots att du är död, kan du dö. Kom ihåg det.
Jag nickade och snart var jag ute på slagfältet. Någon vid namnet av Olle stannade och vilade efter det tionde pilregnet.
- Vad gör du här ute? Skrek han efter mig.
- Jag måste till de andra nio! Skrek jag tillbaka.
- Men man får inte gå till dem om man inte är den tionde! Skrek han.
- Men jag är det! Skrek jag.
- Det tror jag inte på! Skrek han.
- Jag vart dödad av en Aptotuzus Que! Jag vart uppäten, så stelnade jag av magsyran när jag hade kommit ut och dödat den, sedan sökte det röda slemmet upp mot min hals, så kvävdes jag. Är du nöjd?! Skrek jag åt Olle.
Jag såg hur kan stelnade till och sedan vände han sig mot mig och bugade sig.
- Jag ursäktar mig ers höghet! Skrek han. Döda mig inte!
Jag kunde se hur tårarna rann ner för kinderna när han vände ansiktet uppåt mot mig. Han trodde att jag skulle döda honom.
- Tror du verkligen att jag skulle döda dig?! Skrattade jag.
Jag darrade i hela kroppen. Sedan såg jag hur ett pilregn till kom.
- Akta skrek jag! Skrek jag men det var redan försent. Blodet sprutade från honom när en pil hade träffat honom i sidan. Han skrek till.
Jag tittade på honom skräckslaget och sedan höll pilregnet på att falla på mig. Jag slängde mig under en plåt som bara låt där, men jag när hade kommit under den skrek jag. En blodig arm dinglade under plåten. Någon meter bort såg jag någon ligga med en arm bortsliten. Jag skrek ännu mer. Jag reste mig upp och sedan fortsatte jag att springa, allt vad jag hade. Jag vill inte att folk skulle fortsätta dö. I himlen….
Efter en halvtimmes springande och slängde var jag äntligen framme.
- Jag är här nu! Skrek jag, medan jag höll fram min lilla hårbunte.
- Du får inte vara här, väste någon.
- Men….
- Om du inte är den tionde så får du inte komma in, väste någon annan.
Jag kände en hand, med långa naglar greppa tag i mig bakifrån i nacken jag kunde inte få fram ett ord innan jag såg ett vallgrav av skelett. Alla hade försökt att få äran. Men det visade sig att de hade haft fel. Hade blivit dödade på fel sätt.
- Jag är den tionde! Fick jag fram precis innan hon eller han eller vem det nu var hann släppa mig.
- Nå, flicka lilla, västa någon. Hur blev du dödad?
Jag berättade hela historien. Sedan vart de tyska och bar in mig i ett rum. Där satt fyra stycken unga flickor, ungefär i tioårs ålder. En kille i ungefär i min ålder, en i ungefär fyrtios ålder, två vid tio och en vid tjugo. Alla gapade och bara tittade på mig. Jag tittade på mig och såg att jag hade en pil i höger axel och jag var ner blodig. Jag tittade på dem. De satt och grillade korv.
- Era korvar brinner, sa jag och försökte desperat att inte skratta.
- Helvete, muttrade killen i min ålder.
Jag höll fram min hårbunte. Killen tog den och slängde den i elden.
- Men vad gör du?! Utbrast jag.
- Du behöver inte det där, sa han. Man måste inte ha någonting personligt med sig, det är bara det att man måste vara sig själv. Annars kommer formeln aldrig att funka.
Jag tittade på dem, medan de tittade på mig med mördande blickar. Jag backade bak några steg, men vakterna tog tag i mig och puttade mig framåt. Jag föll i elden, men det hände ingenting förutom att jag kände att mina kläder började brinna. Det var inte varmt. Elden spred dig över hela min kropp och snart var jag i en vit dimma och sedan såg jag någon med en jätte klänning med ett släp.
- Du måste rena dig själv, sa kvinnan. Du måste rensa alla dina mörka minnen.
- Då får du radera allt mitt minne, svarade jag. Jag har gått igenom alldeles för mycket mörkt.
Jag såg hur alla minna minnen började flyga förbi, hur jag blev vampyr, när Joakim kysste mig, när jag drack från björnen, ja alla minnen flög förbi. Vid alla dåliga minnen stannade minnet och raderade det och snart hade jag bara bra minnen kvar.