7 oktober och jag ser i almanackan att det är 4 år sedan som du gick bort.
Fortfarande tomt hos mormor, tyst på ett konstigt sätt.
Ingen radio, ingen annan människas närvaro i rummet.
Bara mormor
Första tiden när jag satte mig på din stol vid köksbordet så var det ditt knä jag satte mig i, känslan var väldigt påtaglig.
Men så, en dag, så var känslan av din närvaro borta och tystnaden total.
Har fortfarande svårt att gå och hälsa på mormor då den där känslan infinner sig av sådan total förlamning, sådan total sorg, sådan total gråt hos mig.
När ska det gå över?
Tänk ändå att jag fick tala om för dig hur mycket jag älskade dig, fick visa det den sista tiden. Fick tala om för dig hur ledsna vi alla var, inte bara du för att det blivit så här.
När du låg i sängen sista dagen i ditt liv så var du orolig, plockig. Jag smorde dig på den sidan där du inte var förlamad (höger) och fick då reda på att du var kittlig under fötterna, det hade jag ingen aning om. Sedan lade du dig ner lugnt och slutade plocka.
Undrar vad du tänkte. Hoppas du hade ett bra liv, morfar, för vårt var bra med dig.
Kram från din
dotterdotter