Kom
så ska jag placera lite melankoli i dina ådror
för vad spelar det för roll om vi får cancer och dör
när vi kan passa in i en film om kaotiska konstnärer på franska caféer



Du var aldrig den jag ville ha
trots att jag kastade allt jag fann över din axel
och vägrade inse att jag en gång faktiskt älskat dig


Så vi gräver våra enskilda gropar
långt ned i sanden hittar vi nya förlorade själar
där vi kan skratta stressat tills allting försvunnit


Min lillebror sa att jag förstår bitterhet när jag blir äldre
så jag kokade labyrinter i hans ögon och kastade dem mot himlen
vem kysser


Stockholms stad en miljon mil bort
kanske var räddningen
när jag ville drunkna i berusning med människor som brann
det är synd att du inte brinner älskling, för då kunde vi drunkna ikväll



Och det var jag som fattade fel
när du placerade bränder i mina höftben
trasade sönder mina läppar i den varma luften som ingen vågade frigöra
det var du och jag
ett tag på vinter
längre på sommar



trots att allt var ett bombnedslag hos dig
var det ändå någonting som försvann när vi låg där i din knakande säng
med dina föräldrar som gick förbi utanför i köket


Våra fötter som släpade katter över asfalten
fick mina händer att bubbla
delvis
om jag bara kunde skylla allting på dig säga att jag klarar mig ensam


Men det är någonting i ensamheten som främjar någonting annat
ting som tycks orelevanta man kraschar min vardag


plötsligt är det så mycket jag saknar
vi ses snart Liljelill och glödande ögon