Det var en tidig morgon, djupt inne i skogen, inte så långt ifrån det hus där Du bor. Rävpojken Arthur satt på sin lilla pall och väntade på att rönnbärsgröten skulle bli färdig. Det puttrade och gurglade i grytan.

- Inte kan du gå till skolan i kjol, sa rävmamman och tittade på Arthur. Det riktigt syntes i hennes mungipor hur sur hon var.
- Låt pojken få vara som han vill, sa rävpappan, och klappade Arthur på axeln med sin lurviga tass. Då blir det bäst, i alla fall till slut!
- Ja, vi får väl se, svarade rävmamman och ställde fram grötskålarna så det smällde i bordet.

Ja, vi får väl se, tänkte Arthur och tittade ner på sin kjol. Den var spunnen av finaste spindelväv, med prickar av blåbär och lingon. En alldeles ypperlig kjol var det. Han brukade bli glad av den. Men inte idag. Och inte var han hungrig längre, trots att rönnbärsgröt var det godaste han visste. Nu kändes det bara tungt i magen.

När Arthur var klar, och redo att gå, vände han sig om i dörren och vinkade. Tjolahopp! Tjolahej! sa han, i ett försök att göra rävmamman glad igen. Men inte blev hon så särskilt glad. Hon vinkade bara, och sa att han skulle vara försiktig i skogen. Det skulle han, sa han, och gick sin väg.

Arthur hade inte hunnit längre än till den lilla bäcken när han hörde hur det tisslades och tasslades i den väldiga eken. Det var ekorrarna. Han visste vad som skulle hända. Schwisch! Där kom den första hasselnöten flygande i luften. Schwusch! och där kom en kastanj.

- Vilken fin kjol du har!
Det var den största ekorren som ropade efter honom.
- Tack, sa Arthur, jag har sytt den alldeles själv!
De mindre ekorrarna började fnittra och tjattra när de hörde hans svar. Storekorren var tvungen att försöka med något nytt.
- Man skulle kunna tro att du heter Räfvelina!

Arthur blev såklart ledsen och bedrövad. Det var som om hela skogen blivit en rungande, sjungande skrattorkester. Alla skrattade åt honom. Fåglarna och hararna. Grodorna och älgarna. Det vara bara farbror Grävling som var för grinig för att skratta. Arthur ville inte att det skulle synas på honom hur ledsen han var, så han viftade han med sin gyllenröda svans och svarade med klar och tydlig stämma:

- Tack för tipset! Det var ett förtjusande namn. Det skall jag lägga på minnet! Och så gick han sin väg.

Så fort han kommit utom synhåll sjönk han ner på marken. Det kändes som om han plötsligt blivit jättetrött. Och arg. Han sparkade i mossan och slog med tassarna mot en sten. Hårt slog han, så hårt att det gjorde alldeles ont. Varje morgon var det likadant. Det var ingen som förstod finessen med kjol. Ingen förstod någonting! Bara pappa. Ja, vi får väl se, mumlade han för sig själv, innan han reste sig upp, torkade sig om sin snoriga nos och gick vidare.

En dag, när Artur satt i skolbänken och räknade matematik, kom en direktörsbil körande längs stigen, och stannade mitt på skolgården! Det var mycket märkligt, riktigt märkvärdigt, för i skogen fanns annars bara cyklar och skottkärror. Allihop reste de sig från sina bänkar och sprang ut på gården för att se vem det kunde vara. Och ut klev mister Gris.

- God dag, sa mister Gris
- God dag, sa fröken och blev alldeles rosa om kinderna. Mister Gris var nämligen en mycket vacker gris, med förtjusande randig kostym och skimrande sammetshatt.

- Jag har hört att det finns en rävtjej här som kan gå på lina, sa mister Gris.
Fröken visste inte vad hon skulle svara! Artur var ju ingen tjej! Men vem skulle det annars kunna vara? Hon såg sig om.
- Humm… Fnuff… svarade fröken. Det var det enda hon kom på.

Men mer behövde hon inte säga förrän Arthur hunnit kliva fram och ställt sig, rakt framför klöverna på mister Gris.

- Arthur, till ert förfogande! sa Arthur och knixade lite extra med knäna.
- Jasså minsann, sa mister Gris och knorrade lite extra på sin knorriga svans. Inte riktigt vad jag väntat mig, men intressant!
- Javisst! svarade Arthur och klättrade sedan smidigt upp i skolans största äppelträd.

Mister Gris såg nöjd ut. Han skrockade och hohoade och pekade mot Arthur som klättrade, allt högre och högre upp bland grenarna. Det såg läskigt ut. Hararna höll för ögonen. Hackspettarna slutade hacka. Fröken stod alldeles stum. Det var nästan mitt-i-natten-tyst i hela skogen. Trots det rättade mister Gris till sin kavaj och kallade på uppmärksamhet med en yvig gest.

- Får jag be om stöööörsta mööööjliga tyyyystnad!

Alla stod nu tillsammans och tittade upp mot äppelträdets topp. Och då hände det. Arthur började dansa! På den allra smalaste grenen! Så farligt där uppe i luften! Så nära himmelen!

Ingen hade tidigare brytt sig om Arthur. Ingen hade tidigare riktigt tittat på hans konster. Hur fantastiskt spännande och vackert det var. Som en himlacirkus! Då hörde de hur ljuvliga toner singlade ner från trädkronans topp. Det var Arthur som sjöng, med en klirrande klar stämma, en sång som de aldrig hört förut.

Tjolahopp! Tjolahej! Om du är kille eller tjej,
det spelar faktiskt ingen roll
Tjolahopp! Tjoalhej! Att bära kjol det är min grej,
när jag dansar fram på lina med mitt cirkusparasoll

Barnen gapade och tittade på fröken. Fröken gapade och tittade på mister Gris. Mister Gris applåderade och tittade på Arthur. Hurra! utbrast han. Bravissimo! Och då började även de andra applådera. Hurra! Da capo! Da capo!

Sedan den dagen var det ingen som retades med Arthur mer. Det var ingen som kastade hasselnötter efter honom. Ingen som kastade kastanjer. Kanske någon rävkille eller rävtjej blev lite fnittrig någon gång när de såg honom dansa i skogen, men då var det av en helt annan anledning än att vara dum.

SLUT