Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar





alla platser är här; alla tider nu

Författarsida

   


MINA TEXTER, Arkiv 1703 Texter      RSS-flöde för texter

Hemligheter 13 februari 2023 - 2023-02-13
Pronto! - 2023-02-11
The Religious - 2023-02-10
De religiösa - 2023-02-10
Legacy - 2023-02-08
(Alan) Watts Up!? - 2023-02-07
Se fåglarna - 2023-01-31
Kafkas vaxduk - 2023-01-29
Shapes Of Things - 2023-01-26
Grafentunn ekvilibrism - 2023-01-25
Ondskan bommar (1) - 2023-01-24
After Some Spare Thoughts - 2023-01-22
In A Strange Tense - 2023-01-21
The Cleansing of the Temple - 2023-01-20
And Downstairs - 2023-01-19
Choice & Endurance - 2023-01-17
Gatta-Bo och kajorna tre - 2023-01-16
They Play Bob Dylan's Tombstone Blues Forever - 2023-01-14
An Out-Of-Tune Madrigal - 2023-01-12
Som Proust skulle gjort - 2023-01-12

« Första 18 19 20 21 22 23 24 25 26 Sista »

Det finns 86 sidor, du står på sidan 22
  OM MIG


Jag brukar säga att jag sysslar med ordanhopningar. Andra skulle kanske säga dikter - men ordet dikter är så nerlastat med förväntningar och traditioner att jag helst lämnar det därhän. Termen ordanhopningar är tämligen fri och tyngdlös! I lika mån jobbar jag med ljudkonst.

Jag har "alltid" uttryckt mig, i teckningar, texter och upptäcktsresor i omgivningen. Min mamma läste hemska sagor för mig, och jag har alltid rört mig i fantasin. Finns det något gott att säga om det gamla Sovjetunionen? Kanske att ordet där var hållet närmast heligt. Det var farligt att uttrycka sig, och därför upplevde man ordet som ytterst värdefullt. Man delade dikter med varandra vid hemliga sammankomster i källarlokaler.

På något sätt upplever jag ordet lika kraftfullt nu, här - och det kanske är delvis därför som alla dessa ordanhopningar jag skriver lever. Nu är det inte det politiska systemet som förtrycker ordet, utan det är snarare den ringaktning av ordet som det oförsiktiga och sladdriga användandet av detsamma avslöjar, likgiltigheten för ordet som sådant. Dikten kan, i bästa fall, återupprätta ordet och dess många nyanser, dess kraft, dess roll som katalysator för tårar och skratt och reflektion. I bästa fall.

När jag ser tillbaka på de tjugotre omfångsrika diktsamlingar jag skrivit sedan 2016, häruppe i Norrbotten, känns de som något slags under. Jag har skrivit sedan barndomen, men ett sådant här skov av ordanhopningar är unikt i mitt liv. Det började så här: Jag befann mig ute i en av hästhagarna på gården i Niemisel, då jag såg kvällssolen glittra i kåda som runnit nerför en tallstam. Solen genom kådan fick mönster att träda fram, som såg ut som ansikten, med öppna munnar och vidgade ögon, som människor som fångats i tiden, i förvånade uttryck. Min första impuls var att springa in efter kameran och fotografera, men sedan föll det mig också in att skriva ner mina intryck. Detta var den dikt som startade mitt nuvarande skrivande, som sedan pågått oavbrutet sedan den kvällen i Niemisel.

Det kan vara på sin plats att tänka lite omkring dikter, ordanhopningar, texter. Det finns någon som talar / skriver, i detta fall jag, och andra som lyssnar / läser, men dikten lever ett eget liv, som byggs tillsammans av den som utger och de som tar in, och olika för varje person och varje stund. Orden och ordens kombinationer ger ofelbart associationer, som växer ur den plats i livet där var och en befinner sig, i vidaste mening, och därför vill jag uppmana alla att inte i första hand försöka finna en "mening" i dikterna, som skulle vara den "riktiga" meningen, utan istället låta associationer och känslor och tankar flöda fritt, för det egna bygget av mening. När vi lyssnar på en pianist som spelar en melodi, är det enskilda toner vi hör, eller enskilda ackord. Melodin bygger vi själva, genom att minnas toner som vi just hört, och förvänta oss toner som ännu inte anlänt. Det är melodin. Vi bygger den genom erinring och förväntan. Allt är inte serverat. Vi förväntas delta, och vi deltar.

Jag tror det är motiverat att säga något om min ljudkonst. Jag kallar inte dessa kompositioner "musik", för liksom beteckningen "ordanhopningar" får ersätta begreppet "dikter", får termen "ljudkonst" ersätta termen "musik" - av samma orsak, dvs för att begreppet musik är tungt av traditioner och förvrängt av förväntningar och antaganden om melodier, harmonier, rytmer osv. Dock är mina ljudstycken kompositioner, liksom en kanvas nonfigurativt måleri är en komposition. Därmed lösgörs också ljuden, och blir "ljud-i-sig". För mig, i denna ljudkonst, är musikinstrument inget annat än ljudkällor bland andra ljudkällor. I det sammanhanget är ett piano eller en violin likställda med t.ex. en ko, ett träd, en stänkskärm på en gammal rostig Massey-Ferguson eller ett regn. Om man släpper identifikationsbehovet kommer nya världar av ljud och oväntade associationer att framträda för var och en, och, som när det gällde ordanhopningarna, blir associationerna och känslorna olika för var och en. Man skulle kunna kalla ljudstyckena för "ljudanhopningar".
Ett annat sätt att betrakta dessa stycken är att se dem som "KOMPOSTITIONER"; en form i vilken man häller i lite skit och får fram vackra blommor och näringsrikheter; vardagliga ljud som blir just oljudande (skulle somliga säga) kompostitioner!


Blev medlem november 2018

Har skrivit 64 kommentarer.
Har fått 1 010 applåder.

Bokmärken

Antiteknik
Gyckelspel
SLUT
finnas (in)till
Kusmarksliden, Världen, Universum

Se alla



Länkar

http://www.sonoloco.com
http://soundcloud.com/user-782001904-315487351