När jag läser poesi tänker jag mig lätt poeten som god, intelligent och perfekt. Det är ju för att orden är goda, intelligenta och perfekta. Men det är bara dikten. Om jag själv vore god, intelligent och perfekt funnes ingen anledning att skriva dikten, som ju bara uttrycker min strävan och inte mitt tillstånd.

Om jag vore god och perfekt, vad är det då för poäng att förbättra mig? Om jag är intelligent och förstår någonting, då blir det överflödigt att skriva en dikt, och jag får inte heller inspiration i ett sådant tillstånd. Poängen med dikter är ju att de ska peka framåt. Vad är poängen med en dikt som jag redan förstår?

Nej, det är tvärtom så att dikten är komprometterande för mig själv. Den uttrycker tydligt att jag är ond, dum och misslyckad. Och all beundran av poeten blir något slags missförstånd. Om det nu inte är så att man beundrar poetens ärlighet.

Nej, jag är inte genom mina dikter bättre än andra. Jag vill just visa att jag är som alla andra. Och att prisa mig för detta verkar ju lite besynnerligt. Det var därför Bach, med sitt SGD, alltid angav Gud som yttersta upphovsman till sin musik.

Bokmärken

Böcker

Den ovillkorliga förlåtelsen - sonetter

Dagbok

Länkar