OM MIG

En klok man sa en gång att världen skriver sig själv och det är vår uppgift att läsa den om och om igen och läsa den väl.

En annan man ritade en hand som ritade en hand som i sin tur ritade den första handen. Det var ganska kul.

En tredje man skrev om en samling skurkar som alltid höll ihop, men det var inga skurkar utan vanliga människor. Det gav mig något att tänka på.

Allra helst minns jag ändå min gamla fröken. Hon var egentligen inte så gammal, men jag var liten, det var i första klass. En dag plockade hon fram ett tomt pappersark och ritade ett stort B över hela
pappret. Det var ett stort B med två stora runda öglor. Sedan satte hon en penna i min hand med spetsen vid ena änden av bokstaven högst upp och sade: Skriv! Det här är bokstaven stora B och du ska skriva det! Skriv stora B!

Och jag satte igång, darrigt och spänt för att exakt följa hennes vackra, ledigt snirkliga linje med härliga öglor och ett slut i var sin ände.

Jag startade rörelsen och jag minns att jag bara efter en liten stund ökade farten och rörde mig snabbt över pappret och tog svängen i kurvorna i öglorna med en sådan fart, att jag hamnade utanför, men jag hade inte tid att sudda. Farten tog överhanden och jag skrev som besatt och lät pennan skriva på och utanför linjen och B:t växte och blev mäktigare och kraften fanns i denna bokstav och jag var lycklig. Jag rörde mig och jag skrev och det var kanske det bästa jag varit med om fram till dess.

Den dagen upptäckte jag sanningen i rörelsen och jag var stolt över att kunna skriva fritt i en form utan slut. Det finns inget slut trots att det finns ändar, men de är bara vändpunkter i skrivandet och vi kan alltid skriva utanför fördragna linjer som någon annan dragit upp. Vi kan alltid läsa det på nytt och när vi tröttnar på att läsa och skriva kan vi göra något helt annat.

Världen finns och stjärnorna finns i sitt ljus som når oss när stjärnan kanske redan slocknat, men det synliga slår mot oss alltid även utan sitt kända namn och det är alltid gott nog. Det osynliga skriver sedan, oss till tröst, på ett annat sätt och kanske talar det istället för att skriva. Kanske finns det osynliga endast i våra drömmar eller undanstoppat mellan bokstäverna för att tala genom att viska, genom att ge oss ett extraslag när hjärtat rusar av något skäl, när jag ser henne igen.

Så går vi osynliga sida vid sida, parallellt, av samma jord och av samma rörelse; delar av helhet obruten. Det är inte skrivande och inte läsande, men liv är det förstås och livets härlighet.

Blev medlem september 2020

Har skrivit 524 kommentarer.
Har fått 2 062 applåder.

Bokmärken

Celibat
I skymningen
Skuggan kroppens sorgdräkt är min nu
ATT FÅ FINNAS
Långsamma band

Se alla