JAG VITTRAR - DAG FÖR DAG - går sönder, men jag försöker hålla skenet uppe. Jag tänker inte börja med att ljuga genom att låtsas vara en bekymmerslös filantrop på fotvandraing i de altruistiska landskapen men det tror jag gäller för många här. 

Jag har varit inaktiv, vad skrivandet gäller, i över ett år av total skrivkramp vilket gav upphov till en enormt depressiv fas i livet för om jag inte kan skriva så byggger mitt psyke upp ett tryck tills jag på ett eller annat sätt rasar samman, med eller utan smäll; det beror på. Jag har haft sådana perioder många gånger förut men detta var den första sedan jag började skriva på ett mer seriöst plan, vilket jag gjorde ganska tvärt hösten 2010 efter att ha haft ett halvårs djupläsande av poesi, svensk och internationell. Då kom jag att fastna speciellt för Charles Baudelaire's texter och bl. fl. även Gautier, E.A. Poe, och senare landade jag någonstans i träsket av alla slags dekadentisk litteratur, främst ryska författare. Sen har vi ju så många bra svenska diktare också men det är ju bara drygt att nämna alla dem.

Så jag har inte skrivit så länge som många av er och min erfarenhet är knaper, ty jag har inte mycket att referera till när det kommer till att bedöma mitt eget arbete men jag är fullkomligt hängiven poesin nu och tar den på stort allvar då den kommit att betyda oerhört mycket för mig dessa år. Det var poesin som förhindrade mig från att rasa samman ordentligt efter en mycket svår period, sannerligen en livskris, som slutade med psykos och en sexveckors tvångssemester på avd. 126, Danderyds Sjukhus. Det sägs att få av de som äntrar deras låsta dörrar kommer ut därifrån igen. Under min tid där kom jag poesin inpå djupet och började skriva själv.

Det materialet är katastrofalt uselt och jag har ännu inte lyckats skriva något som jag anser är bra. Det är alltid någonting jag är missnöjd med; den där känslan att man inte kan sätta fingret på vad det är men man känner att något är definitivt inte riktigt rätt för om det hade varit det så hade jag garanterat känt det. Däremot har det lossnat för mig igen och jag skriver ett par tre dikter i veckan som bäst men de är råa, så att säga; de behöver jobbas över. Texten är avlutad men jag måste bolla med orden och raderna för att nå en slutprodukt, typ. Det mesta skrivs så hastigt och oerhörd mycket blir ofullständiga fragment utspridda över tiotals block i alla format och pärmar etc.

Här på Poeter.se hamnade jag i alla fall för att jag var nyfiken på att se vad andra skulle ge för respons på mina texter så jag lade upp ett gäng och blev överraskad av att på ett par dagar bli utvald till en av fem bästa nykomlingar där man valde ut några texter som visas på första sidan en tid. Det återstår väl att se om man får positiv respons på mitt senare arbete. Jag anser inte mina befintliga texter som ligger här vara något särskilt. Jag vill inte läsa dem för man skäms, liksom, och då är man inte nöjd med sitt arbete. En eller annan är väl ok. Men vi ändrar ju på oss konstant och det leder till att vi skriver om olika saker på olika sätt allt eftersom tiden går.

Nu har det gått en tid sedan jag senaste lade upp texter här men jag skall snart se till att få upp ett antal av de nyare dikterna. I bästa fall tycker någon av er om en av dem. Mer än det kan man inte begära. Det är en svår konstform att vara mästare i men få aktiviteter är väl så oerhört bred som poesin är och vars gränser sätts av författaren själv. Så ser jag på det, åtminstone.

Ett litet extra bara: Jag kommer troligen lägga upp texter på min blogg så småningom men jag är i ett migreringsarbete - håller på att gå från en blogg till en ny så det dröjer nog lite men jag lägger upp adressen i framtiden om någon skulle vara intresserad.

Dagbok

Länkar