Presentation
Denna kropp man släpar genom livet. En ömtålig apparat, känslig för allt möjligt och med massa behov som man tillbringar det mesta av sin tid med att tillfredsställa. Och samtidigt källan för all njutning. Mozart, segling, blåsippor, grappa, kärlek, kyckling i grön curry, smultron, film - allt är till största delen kroppsliga upplevelser. Jag har inget hår på bröstet, varken bildligt eller bokstavligt. Sedan jag mönstrade för trettio år sedan har jag gått upp fyra kilo, så nu fryser jag inte riktigt lika mycket. Dock liknar jag fortfarande en något bortkommen planka eller lyktstolpe mer än en tunna. Efter pojkåren har jag har aldrig gillat mitt ansikte. Det är diffust och vekt och illa sammanfogat, med dumboöron och en stor, töntig näsa. Hårets reträtt gör att man ser pannloberna tydligt, de är som stora utväxter, runda som skinkor. Kanske har mitt ansikte inga allvarliga defekter men heller inga uppenbara företräden. Bara ögonen är jag nöjd med. De är blå och uttrycker förståelse - i varje fall när de är riktade mot spegeln. Kroppen är för det mesta i vägen, inte minst tillsammans med andra. Man stöter ihop, sitter obekvämt, behöver prutta, vet inte vilket ansiktsuttryck man skall ha på sig när man får höra en sanning eller en lögn. Den enda plats där jag verkligen känner mig hemma är i texterna. Samtidigt förutsätter kontakt med andra att vi drar in våra kroppar i det och utan andra är livet outhärdligt. Umgänget med bara texter blir nästan lika enahanda och platt som en tillvaro helt utan texter.
från Stockholm