I mjuka bolsterdrivan
en ensam trast
som landat har
Så svart emot
det bleka vita
sjunger den sin sång
Om att stanna
och vägra fara
Ännu en sista gång
Kanske trivs den med
att låtsas vara
en bländande kritvit svan
Det är nog därför du ser
den ensamma lilla svarta
öppna sin morotsnäbb
För att den vill stämma upp
och sjunga
En förunderlig och vacker
svanesång
Om än så kanske bara
För en allra sista gång
Bunden vers (Rim)
av Lottie Ålhed
Publicerad 2021-01-18 10:04
Solstrale
Den svarta fågeln i snödrivan, likt en punkt i en dikt, den vägrar sätta punkt för skönheten, tillåter diktarjaget ditt att till och med skalda om den... Så vackert och ödmjukt att se det stora i det lilla...
2021-01-19
Margit Grell
En fin text om koltrasten som känner sina marker och väljer dessa.
2021-01-18
Lena Staaf
Vacker och samtidigt sorglig bild av koltrasten. Kommer hon att överleva i kylan? Gjorde hon rätt som stannade kvar? Är hon den som hon tror sig vara?
2021-01-18
Marita Ohlquist
Tankeväckande om koltrasten i vinterlandskapet!
2021-01-18