Skapa | Skriva

'Det som lyssnaren samlat i natten Hon väver bleknade vingar av vatten' Jag tystade lyssnaden. Ögonen inåtvänd i vaggande stillhet. Där, där rumstiden viskar medans stjärnorna faller. 'Vart landar dom?' 'Vilka?' 'Stjärnorna.' 'Vart dom landar? 'Ja, när dom faller. Och slår dom sej då?' Vi reser oss, känner inte efter. Nattens månblåa går mot skiffersvart, likt stockrosornas sidenmörker. Jag vill ha svarta sidenrosors blad strödda över min döda kropp. Jag går alltid. Är i konstant rörelse, jag vet inte om det går bakåt eller framåt. Ibland när jag stannar blir jag yr, av att inte gå snabbare än Molnen svävar eller av att känna att jorden fortfarande håller mej kvar. Jag tänder ljus, pomeransgul värme bleker natten musgrå. Runt tingen föds skuggor. Flyktigheten suddar konturernas hårdhet mjuka. Vi blir följsamma och varma . Metylanilin-violetta tankar, färglösa i världsrymden. Som vaxdockor i i blekvitt smälter vi in i atmosfären. Vi ryms. Lämnar inga spår. Vi lämnar skuggor. Jag sover drömlöst. Tror jag. Dom säger annat. Att jag inte minns. Sömnen är djup, som fukten i mossa. Sprider sej, en mycel. Bleknande eviggrön. Gror i dvala. Det är så fint att vara tyngdlöshet, myceltrådarna håller mej konstant i mitt flöde, jag är stilla medans dom växer sej djupare, väver in alltet i metylanilinets lila-genomskinliga hinnor. Allt färglöst vi fyller tomheten med. ALLT DU BEHÖVER VETA ÄR ATT JAG TÄNKER PÅ DEJ Tiden. Jag lever dej sömnlöst, drömlöst. Jag rör mej alltid. Tiden, tappar mej, finns inte, fryser fast ögonblick, förflyttas, tick tack, tick fram tack bak. Lite av livet har gått, tänkte jag en gång. Lite av livet är kvar, tänkte jag en annan gång. Det är så nyanserat, tills det ena inte finns kvar att tänka. Då blir det en mättad färg utan skiftningar. Du får vara,vind och vatten, årstidsskiftningar, blod och gråt, skuld och skam. Du är mitt spektrum. EFTER ATT JAG INTE HAR DEJ, SKA JAG ALLTID HA DEJ KVAR 'När blev du vacker igen?' Chiffong-klänningen virvlar. Svävar, dansar kring kroppens rörelse, följer med en fördröjning, likt en illusion av att klänningen dansar med, som en följsam partner. Jag snurrar, jag kommer före Molnen. Min rörelse i dina Vindar. 'När blev du vacker igen?' Jag ler, känner leende ögon, dom som ger solfjädersrynkor och stressar glitter på iris. 'När blev du vacker igen?' Klänningen smeker lätt, svalt. Solens paljett-reflektioner. Vi driver, likt drömmar. Mjuka rörelser, världen står stilla När vi snurrar, alla tankar blir så klara. 'När blev jag det

vacker igen'