Jag läser förflutet,
jag tänker i presens.

Jag gråter för dåtid
och jag känner i dag.



Du stack nått vasst i mitt center
och vred om utan svar.

Jag blödde i månader
och vattnade kinderna.

Jag svor till han allsmäktiga
och bad till hans fiende.



Du kröp på fötter,
du lappade knäna,
du stoppade flödet me tejp.

Tiden vandrar,
jag ler för vårt paradis
men tejpen finns där den är.



och under ett brustet hav
finns botten så förstörd.
Du kan inte kratta hela världen.

Jag är lycklig för att dåtid finns
och att den är vår,
men på botten finns dem vassa snäckorna kvar.

det skrämmer mig så...