Plötsligt händer det, en gråtrist höstdag ackompanjerad av enerverande datorspelsmusik svämmar det över i min hjärna och främmande ord bubblar ur min strupe. Till Peters förvåning basunerar jag med aristokratisk stämma ut:
JAG ÄR ÄNDÅ BJÖRN RANELID! Samtidigt välter jag omkull orkidén med en yvig gest. Det bekommer mig inte, jag slickar högmodigt mina läppar blanka. Peters skeptiska blickar bekommer mig inte heller.
Jag känner mig högre än Gud. Detta självcentrerade storhetsvansinne passar mig. Ranelidskan flödar ur mig som den dyrbaraste champagne. Fullständigt övertygad om att allting jag rör vid blir till guld sträcker jag ut handen mot Peters penis.