Från den säkra platsen bakom hörnet hörs orden.
Allt det grymma ni säger till varann.
Men ni menar det inte,
eller hur?

Skriken tystnar mot den stängda dörren till lillebrors rum.
Han gömmer sig under sängen, för han vet.
Men varför slutar ni inte
när lillebror gråter?



Skillnaden mellan respekt och rädsla är hårfin.
I vår familj var den ovanligt stark,
vilket av dem det nu var.
Visste ni?

Vi oroade oss alltid för rätt eller fel.
De dåliga dagarna höll vi oss undan.
Det jag minns starkast är
när lillebror gråter.



Ett barn slutar aldrig älska sina föräldrar.
Alltid fick man inte kärlek tillbaks.
Men ni älskade oss hela tiden,
eller hur?

Jag ville så gärna vara den äldre, beskyddande systern.
Försökte spara min bror från det värsta.
Sen när blev det mitt fel
när lillebror gråter?