Jag förstod det inte. Så jag satt där. Hjulens friktion mot asfalten. Chaufförens stillsamma andning. Jag satt där och höll intill. Lät min kropp bli till en skyddande boning, mina händer en baddande tröst. Jag värmde, jag smekte, jag kysste. Natten slöt sig närmre. Glasartad. Skälvande. Chaufförens harklingar, hastiga blickar mot baksätet. Jag vyssjade, jag nynnade, drog fingrarna genom det varmklibbiga håret, över de släta linjerna. Vägrenens mörker rörde sig, trädens knotor brast. Inuti mig öppnades rum efter rum. Jag förstod det inte. Vem det var som skrek. Så jag satt där. De fick bända loss dig ur mina armar.