Publicerad 2009-11-09 20:38 av Smultris



jag var omfamningen som aldrig nuddade huden
handen i midjan vid mötet och förbi





kantat



det brister alltid något

dina ögon är kol och dina läppar brinner
kyss mig viska mig ljug mig
mot pannan längs kinden över handryggen
tumma lätt min himmelskant och andas i mitt öra

så ska jag

skydda din skugga spara dina fingertoppspår
inte låta någon veta om hur du är ett barn inuti
eller hur din röst ibland tappar lod
och hur strängar inte alltid håller löften

hur det alltid brister någonting

på något sätt





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Smultris med Poeter.se id #1507 innehar upphovsrätten