Den lyckans stjärna som lyser

är inte hans

Ynkligt ylande

vandrar han vidare

i evig ensamhet

Nej, den glimmande stjärnan

faller inte för hans önskningar

Den glittrar kallt

över svartskuggad skogsstig

i frostnupet fjärran

Hårda, kristallklara, hånfulla gliringar

sårar fram hudlös känsla

skär själen i skivor

spröda, tunna, ömtåliga

nakna så ömmande sår

svärtad av andras skugga

bortfrusen

vandrar han vidare

för evigt ylande

i samma

ynkliga ensamhet

Nej, den lyckans stjärna som lyser

är inte hans

Hans är den ensammes

– den, som ingen vill se…