Jag somnar sakta
under taket
om kvällarna

golven sluttar

och längst ner
brinner jorden

inuti


Gud,
såsom vi definierar henne,
sitter på ett moln och pinkar

och för att påminna mig
liksom för att rådgiva mig

lägger jag ett vitt pulver
under tungan

hänger ett porträtt
av Henne

över kanten
bakom nacken
på min alldeles för vingliga
toalettstol


Sen för vi små samtal
under dygnets mest viktiga stunder

och jag försöker få henne
att förstå;

att även om det ter sig så
så vänder jag henne aldrig, aldrig, aldrig
ryggen


Runt min hals
trär jag pärlor

en för en
alla
för den

som försöker få mig att tro på
hur jag glänser


lägger några ord
i en jord

för att gro


Jag ska blomma.
Jag ska blomma igen.