över en linje av yttersta svarthet
karvar en vässad dager en siluett
nedsänkt i drömmar, ett ändlöst hav
ovanför, sjunger fåglarna
de ankom från dimmorna
och försvann intill tidens ände
från dess början till dess slut,
utan att stanna vid sidan av vägen
där skuggorna formar en glömd figur
krypandes genom många eoner,
berörande i en tyst slummer

en mängd varelser,
kunde inte uthärda den
eller dess genomträngande läten
skådande genom tiden,
med glömskan som symbol
för det den inte kunde se
blind för den tid som kom,
då det fortfarande var, vad som redan hade varit
och ingen tid kunde mäta slutet
på det onämnbara öde
som skulle drabba dem alla
innan deras dag blev till natt
och tiden lämnades till ro
och glömde sin enda regel