vi smög på tå
i bara strumporna,
men de kändes som mockasiner.

vi smög på tå
genom farstun,
hallen, korridoren,
väntrummet och passagen.

alla de smala passagerna.



såg de gamla människorna i ögonen
vi hade tänkt oss vita hinnor
svårt ärrade, ja i alla fall blodstänkta
ögon.

men istället glittrade de alldeles som barns.
vi blinkade förvånat, satte oss på golvet
lät dem stryka oss över håret.

det är faktiskt vi som är barnen
viskade väggarna


klockorna tickade
och mockasinerna la sig tillrätta

att gå är livet, men dröja döden



vi reste oss upp igen,
tog de gamlas händer.

lät dem leda oss genom passagerna
de smala passagerna, farsturna,
hallarna, korridorerna,
de många väntrummen


           *


lät dem leda oss,
med fötter som mockasiner
och ögonen strålande som stjärnor.