Dimman lägger sig åter igen ovanpå detta hav av ödesmättnad..ännu en dag utanför kartans gränser...

Brödet håller på att ta slut på denna en gång så stolta Galär på var Längtan är styrman..
Seglet i trasor..Ankaret försjunket..

I mitten utav skeppet står Masten, där blodutgjutelsen skett.. Där står den med djupa ärr..Men Kapten ifrån den kämpar...

Från djupet ett Vrak, sitt dunkla sken kastar, som ner den en gång stolta Galären, på var Längtan är styrman, under ytan mot havets botten drar. Styrman sin anda håller, medan Kapten till fasa garvar.

Kaptens hand mot klingan strävar..
Dock bladets kyss så kall och död - Styrman han berövar..

Ett askvitt sken från Månen kastas, till ytan Styrman det kallar. Med all sin kraft han skutan vänder,upp till ytan han det sänder - så inte dess vackra trä ett vrak förblir..

Upp ur havet Skeppet stiger, ut ur dess luckor, saltvatten..längs dess sida väller.

Utav Styrmans blod Kapten har druckit, upp ur stolen han har suttit,
Galärens trä färg har fattat, Kapten sitt blad till Vraket kastat!...