den kvalmiga blomman förebådar din bleka död
i tio långa dagar och tio korta nätters
många hundra bleka drömmar faller till
stoft, blir pulver att stoppa upp i näsan

bildar existensiella illusioner på dina
söndertrasade näthinnor, därunder natten
växer min tillvaro i min mage och frodas
fylld av ägg som lever och rör sig
under huden, betraktar med ögon av ond eld
hur jag fyller alla mina hörn

jag hör de ohörbaras skrik
ser de osynligas gester
och griper de ogripbaras utsträckta händer

famlar efter handfäste
i skydd för de mördande groparna
av äcklade blomster
som ger dig blod och död