Jag har tomma ögon, sade den kaminvarma själen som satt framför mig och suttade på ett sugrör i en blaskig drink, desillusionerad, ouppmärksam på sin egen skönhet.

Ville jag famna henne i syren. Stoppa hennes skor fulla med blåklint. Smeka hennes tinningar upp i Kassiopejas oändlighet, så hon skulle förstå.

Att hon var enastående.

Aldrig kom jag dit.

Satt bara där med med det oerhörda misslyckandet att inte kunna stödja. Inte kunna stötta. Inte kunna hjälpa.

Hon hade inte tomma ögon. Jag svär.

Hon hade trötta, desillutionerade, djupa, flackande ögon. Men inte tomma.

Men gudar så vackra. Så skakande vackra.