Jag vågade vänta 

såg efterklangen komma

som ljuspar i en gregoriansk procession

svalkande händer runt min strupe

gökungen rymde

Stannade kvar vänd runt min midja

i någon slags tvekan

kluckande medhåll

från en medfaren dopfunt

där barnlösa gråtit

Sopade gravstenarna

med släpande steg

trots väl förankrade spikar

nya runor graverade

täta som ormfjäll

Skymningen vägrade mig tillträde

stämde de lägsta orgelpiporna unisona

förvillande sig i en barsk bordun

bakbunden vid särken

stammade jag lösen

Tolvfalt gäckad av smekande versmått

etiken gips runt min tunga

genom min hals

från sida till sida

ett radband av förgiftad oblat

Där är min tystnad

mitt beslut som trämask

i en urgammal kista

vattenfylld 

till locket av levrat blod