Landsvägsdiket är en vagga
högt där uppe glider molnen
timotej och åkervädd
stryker strävt mot våra ryggar
jag bär skrynkliga ord i fickorna
du bär sömnsvärta kring ögonen
och din skjorta stramar kring armarna
jag lägger handen över
känner tiden mola i lederna
du växer snart förbi
långt borta hör vi ugglelika rop
kanske skall de sluta leta
vi lindar oss i dikets sly
sparar minnen tyst i munnen
de smälter sakta under tungan